Louise med E

Ett år sedan morfar dog idag. Usch vilken hemskt dag det var... förra året alltså, idag har varit helt OK. Även ett år sedan jag höll mitt tal i svenska nationella provet som jag fortfarande kommer ihåg delar av. Tror jag hade den stora vita myströjan på mig, den som numera ligger gömd i en låda för att mamma inte ska hitta och slänga den. Den är ju bara lite trasig...

Borde inte alls sitta här och okynnesskriva. Borde börja med mitt historienovellarbete. Revolutionen i Ungern -56 må vara spännande, speciellt när en får skriva om det ur ett social- och microhistoriskt perspektiv.

Fick tillbaka mitt kosmosprov idag. MVG i religion och psykologi, någonstans på gränsen mellan VG+ och MVG- i filosofi. Jag hade inte tänkt mig för och använt en värdering (Blomman är färgglad) istället för fakta (Blomman är röd) när jag skulle exemplifiera Kants syntetiska aposterioriska satser. Jag trodde inte man kunde göra dumma fel i sådana här ämnen. Just begreppet "fel" är ju också en värdering.

Mia åkte också hem igår. Mycket trevligt att ha henne på besök *vinker til Mia*. Vilken tur att hon och Christel kommer upp igen på påsklovet. Vi bestämde också att jag nog var tvungen att hälsa på dem på sportlovet. Mitt  sportlov alltså, hennes ligger i vecka 7.

Nu borde jag faktiskt gå och jobba lite. Ska även ut med hunden. Och imorgon hinner jag inte göra något eftersom jag antagligen ska direkt på E-kursutvärderingsmöte efter skolan. Fast det vet jag inte säkert än... vi brukar få reda på tiden och platsen någon timme i förväg. Tedags!

S: "Vad dålig svenska det där är!"
L: "Då måste det vara danska..."

L *skriver till C på danska* "Hvorfor dog det?"
S: "Varför dog det?!"

Svanska är kul :)

Jag är trött. Eller förresten, jag är inte trött, snarare död. Levande död kanske man ska säga, för lever, det gör jag ju. Lyckligtvis. Har sovit sammanlagt nio timmar på två nätter, det efter en vecka där jag sovit långt mindre än jag behöver för att kunna må bra. Det blir så när en har Mia på besök och dessutom har planerat och genomfört en hel ledarhajk med Sara. Tar på tid och krafter. Och sömn, ja.

Ledarhajken var det ja. Den gick bra, nästan över förväntning. Jag hade i och för sig räknat med att det nog skulle gå bra, men det är klart att en är nervös/orolig för att det inte ska gå helt som man tänkt sig, att det visar sig att ingen har något att säga under de planerade diskussionerna (vilket jag inte bekymrade mig för, för i RNS pratar folk. Mycket.), att maten inte kommer att räcka till, att stugan visar sig vara alldeles för sunkig. Stugan var inte så mysig, men den fyllde sin funktion och var inte alldeles för dyr eller låg för långt borta. Att det var lika kallt inne som ute  ett ganska långt tag kunde vi inte göra så mycket åt. Scoutgården kan bli lika kall.

Patrulluppdelningen fungerade bra. Folk verkade till och med uppskatta att det fanns en tydlig uppdelning, det blev lättare att organisera sig och ha koll på vad som hände runtomkring, eller åtminstone var det så jag uppfattade det. Att patrull Fähuset snabbt döpte om sig till Fåhunden och Rågåkern till Råbocken var mindre viktigt ;).

Diskussionerna gick osedvanligt bra. Vi satt verkligen i flera timmar och bara pratade. Själv antecknade jag för glatta livet. För första gången i mitt liv har jag haft med mig en dator på hajk. Usch, det är inget bra. Fast samtidigt går det så oerhört mycket fortare att anteckna under diskussionerna och att jag slipper skriva in allt i datorn senare. Men ändå. Dator på hajk kändes både konstigt och icke-tillhörande. Och som vi pratade... Jag har sju utskrivna sidor på bordet bredvid mig, som jag ska gå igenom och sammanfatta; vad diskuterade vi? Vilke punkter togs upp? Vad kom vi fram till? Just nu har jag ingen som helst aning, men det kommer jag nog på så småningom när jag börjar läsa igenom alla de osammanhängande meningarna och resonemangen. Vi kom in på många sidospår, bland annat fick vi veta att man i Styrelsen diskuterat vad vi ville göra med de 25% av en heltidstjänst som Roslagens Scoutdistrikt har fått. Hen skulle få lägga ett nytt tak på scoutgården, vilket behövs hehe. Hjälpa kåren var det ju, och fär har vi ju någonting som vi behöver hjälp med. (Oj, det där var visst också ett sidospår).

Ja, hajken var väldigt trevlig. På kvällen krävde någon en omröstning om vi skulle ha lägerbålet inne eller ute. Jag, Sara och Helena röstade enhälligt för inomhus. 3-0. Det fick bli inomhus... Ganska informellt, men ändå mer lägerbål än sångstund. Upptäckte att jag faktiskt inte kan "Imse Vimse Spindel" på svenska, så jag och Mia sjöng den danska versionen istället, vilket förvirrade stackars Sara som satt mellan oss. Hon såg väldigt rolig ut när hon insåg varför hon var så förvirrad... När vi sedan skulle sova någonstans vid två-, tretiden tog vi bara alla madrasser ur de kalla logementen och lade oss på golvet i det stora samlingsrummet. Där var det till och med varmt vid det här laget. Ett par ensamma stackare lade sig inne i det ena logementet. De ville visst sova, eller något onödigt i den stilen. Själva säger jag som mamma: "Sova kan man göra när man blir gammal". Fyra timmar blev det i natt. Whoop!

Nu borde jag koncentrera mig om sådant som är viktigt istället tror jag. Fila lite på utvärderingsfrågorna, titta på mina anteckningar, slå på skolans pulvriga kopiator eftersom den hävdar att en lucka är öppen vilket den inte alls är men att jag ändå inte kan skriva ut de programmen jag lovat kopiera upp till mötet ikväll. Ha lektion, titta i mina medhavda böcker om revolutionen i Ungern -56 som jag ska skriva ett arbete om tills på fredag. Varför finns det jämt så mycket vettiga saker att göra? Ovettiga saker är mycket roligare!

Ledarhajk är också roligt, men det är ju bara lite ovettigt. Kul att träffa alla människor som man inte träffar så ofta igen. Eftersom mitt liv består av Scouting och Skola måste ena parten vara lite varierad. Scoutingen får stå för det. Nöjd och glad och trött är jag i alla fall. Vi klarade det. Det blev en lyckad hajk

Det är konstigt vad mycket man kan beröras av en fantasihistoria. Ett verklighetskorn som sätter sig fast, likt sand mellan tårna på sommaren; alldeles omöjligt att få bort när man ska gå och sova fyller det halva sängen med sand. Jag har teleporterats bort till min indre drömvärld, världen där orden och känslorna finns. Poetiskt, eller hur? Det är verkligen så det känns. Det finns ingen genre av scenkonst/film som berör mig så mycket som musikalen gör. Jag minns när jag såg "Blood Brothers" för första gången, Tibbleskolans uppsättning. Jag blev alldeles trollbunden. Sedan dess har jag sett en hel del, ett antal ganska dåliga, en hel del bra. Mina favoriter är nog Evita, Chess (på Svenska), 1956 och så denna, Blanche & Marie. Den gemensamma nämnaren? Starka berättelser om starka kvinnor. Mycket tydlig historisk anknytning. Storslagna melodier. Sorgliga slut. Känslor.

Jag känner igen den här känslan så väl. Så kände jag efter att ha sett Chess för första gången, Evita, och 1956. Det är som om jag vill gråta, men det kan jag inte. Det är inte en sådan känsla. Gråter gör jag bara när det gäller avsked, men då är det också alltid jag gråter. Skönlitteratur, filmer (ja, även överdrivna amerikanska komedier), teate, musikaler, i viss mån även alldeles vanlig popmusik. Och så varje gång jag själv tar ett längre avsked från någon som är mig nära. Den där ögonblickskänslan av total övergivenhet, att jag är helt ensam i världen. Freud skulle säkert kunnat hitta någon anledning till det någonstans i Id, men ibland kan en ju undra hur det kan komma sig att just jag har en sådan enorm separationsångest (t.o.m. gamla, oanvändbara saker har jag svårt att göra mig av med).

Blanche & Marie tilltalar mig på ett sätt som nästan inga musikaler gjort. Kanske är det för att jag ser den just nu. Har börjat intressera mig mer och mer för kvinnohistoria på sistone, och den här är ett perfekt exempel. Här finns historien om hur kvinnor betraktades, hela faderullan kring hysterian som man verkligen trodde på! Här blir Marie Curie avvisad från en plats i Vetenskapsakademin, trots att hon är den enda där som fått ett Nobelpris. Två gånger till och med. Hennes privatliv sprids ut över medierna. Hon åker till England, hon blir indragen i kampen för kvinnlig rösträtt. "Varje kvinna är en sufragett" sjunger de. Det kanske är så. Det borde vara så, det borde ha varit så. Det är egentligen alldeles för sällan som jag tänker på hur bra vi har det idag. Det är inte ens ett sekel sedan kvinnor verkligen var Det Andra Könet. Det spelade ingen roll hur begåvade de var, vad de upptäckte, vad de kunde. Tillräckligt mänskliga för att kunna få ett sådant ansvar som rösträtt var de i varje fall då inte! I skolan när vi haft diskussioner om jämställdhet snäser de flesta, av tjejerna också, åt ordet feminism. De tycker  att hela idéen verkar absurd men glömmer alldeles bort att de aldrig hade kunnat sitta där idag om det inte vore för modiga feminister (även om de kämpade långt innan order uppfanns). Mina möjligheter är deras förtjänst.

Och det kanske är därför musikalen berör mig så djupt. Förutom den fantastiska musiken, skådespeleriet, berättelsen. Just berättelsen är så viktig. Det är min historia, vår historia. Den är viktig. Den måste förvaltas, den måste kommas ihåg, den måste berättas igen och igen och igen. Det är vår skyldighet.

Vi får aldrig glömma.

Tomheten finns där, alldeles klar att ta på. Det blir så när man levt i en alldeles overklig värld i två dygn. Psykologin är visserligen både logisk och lätt att förstå men jag måste erkänna att jag ibland har lite svårt för alla dessa gubbar med sina teorier om det ena och det andra som de kommit fram till genom att tänka. Deras tankar är uppenbarligen väldigt viktiga, även om vi nog aldrig kommer att kunna få reda på om de verkligen stämmer. Religionen har jag lite lättare att förhålla mig till. Där antar boken bara att alla som läser är kristna, vilket kan bli lite smått irriterande eftersom den hela tiden pratar om hur "vi i Sverige" lever och har det. Annars är den fin, många snygga och färgglada bilder. Det hela kulminerade i ett sånt där underbart prov på tre timmar i ett dragigt klassrum. Fast egentligen var det inte så dragigt. Jag hade bara råkat sätta mig vid dörren som envisades med att vara öppen ungerfär halva provtiden eftersom det inte går att öppna några fönster i lokalen och folk envisades med att andas.

Om det gick bra? Jag vet inte. Det kändes som om jag kunde väldigt mycket, men att jag kanske inte lyckades binda  ihop det på ett trovärdigt sätt. Tyckte att frågan var lite svår med tanke på tidsbegränsiningen "Driv en tes som visar på problematiseringen kring sanningen om den sanna naturen. Ta stöd i inlärnings- och perceptionspsykologin, Kants kunskapsteori, judendomen och kristendomen".  Det där med tesen tyckte jag inte om. Satt alldeles för länge och försökte komma på någonting bra, utan att lyckas. Den blev dålig, men lätt att bevisa samtidigt som den visade på problematiseringen... typ.

Jag borde nog ha börjat plugga tidigare. Är tyvärr alldeles för dåligt på sånt. Det underliga är att det aldrig har fått särskilt negativa konsekvenser hittills, så jag lär mig liksom inte. Det löser sig alltid tycker jag, och det gör det ju efter att jag suttit uppe i nätter och ältat Kant tills det rinner ur öronen på en. Det är nästan två veckor till mitt historiearbete ska vara inne. Frågan är om en ska försöka börja redan nu i helgen eller vänta tills dagen innan? Det löser sig nog, precis som allt annat.

Men nu ska jag titta på TV. Lite skräpkultur skadar aldrig. Och sedan ska jag fundera lite mer på mitt kommande blogginlägg om ålderdonliga scoutböcker. Väldigt underhållande är de, fruktansvärt moraliserande och ganska upprörande med sina stereotyper och könsroller.

"Jag fick MVG i filosofi eftersom jag lyckades bevisa att min lärare inte existerade" hehe...

"Nya uppgifter. Vi återkommer med något som passar ditt schema :)
Louise F"

Fick ett trevligt litet mail från skolan idag angående min kurs i Pedagogiskt Ledarskap. Efter att ha varit lärarassistent under en period förra terminen var det meningen att jag den här terminen skulle hålla i en så kallad fokusgrupp i konversationsengelska. Jag skulle alltså vara ensam lärare för en grupp av ungefär 15 elever i 7:an-9:an under en sexveckorsperiod. Men icke. Jag blev så glad när jag såg att jag fått mailet och läste ner, ner ner för att hitta mitt namn. Som tur var dök det inte upp under "Lärarassistent - engelska på mattelektionerna" för en sjundeklass som två andra fick. Jag tycker inte om matte, inte ens på sjuans nivå. Det är så tråkigt. Som sagt, inte ens det fick jag. Nepp, Louise fick nöja sig med just det, ingenting alls (och en smileygubbe). De återkommer med något som passar mitt schema.

Nu är det så att den här terminen läser Louise hela fyra stycken ämnen. Historia B, Naturkunskap B, Engelska C och Kosmos (Filosofi A, Psykologi A samt Religion A och B, som en kurs...). I genomsnitt har jag varje dag lektioner i 2 timmar och 15 minuter. Om man räknar Kör B som ett ämne (vilket det strikt sett är, men i alla fall...) uppgår mitt genomsnitt till 2 timmar och 27 minuter per dag. Jag är ledig på fredagar. Har håltimme mellan halv ett och halv tre på måndagar. Slutar halv ett på tisdagar. Har två håltimmar à 75 minuter på onsdagar. Börjar 11.20 och slutar 12.35 på torsdagar. Det går 18 klasser på Samskolan. Och inte en enda har ett schema som passar mitt. De måste skoja...

Får erkänna att jag är lite besviken. Hade verkligen sett fram emot att ha en fokusgrupp nu på våren. Hoppas fortfarande på att det faktiskt blir så. Det är kul att vara lärare, man får så mycket tillbaka när det går bra. Man lär sig så mycket genom att lära ut. Dessutom är det ganska viktigt att jag får vad jag ska göra för våren ganska snart. Mitt i mars ska vår slutrapport om vad vi lärt oss och hur vi utvecklats under kursen nämligen lämnas in. Det skulle vara trevligt om jag hade gjort lite mer innan jag ska skriva den. Hoppas hoppas hoppas. Jag vill så gärna ha det, har sett fram emot det. Dessutom är det så skönt med en utmaning som inte enbart är intellektuell och akademisk utan även praktiskt. Och ledarskap är kul.

Kul kul jättekul. Men nu har jag huvudvärk och borde sova.

Elevinflytande är bra, speciellt när det faktiskt fungerar. Som elevrådet, som lyckats driva igenom förslaget om ett trådlöst nätverk på skolan. Och som historieuppgiften vi fick igår. Från början var det tänkt att vi skulle skriva att fullt akadamiskt arbete om valfritt område kopplat till det Kalla Kriget. Frågeställning och tes och abstract och bakgrund och analys och källkritik, precis som det brukar vara. Inte så långt, bara 5-8 sidor med enkelt rasavstånd. Efter att ha hållit på med sådana arbeten i två år redan är det ingen störra utmaning, om man inte väljer en väldigt komplex frågeställning vilket man ändå inte gör när man inte har mer än två veckor på sig att hitta material och källor samt skriva arbetet. Men. Igår fick vi veta att det fanns ett alternativ. Vi kunde istället få skriva en historisk berättelse/novell där vi utgick från en större händelse under det Kalla Kriget och satte in det i ett microhistoriskt perspektiv, antingen med en verklig, eller en fiktiv person. Svårare, visserligen, men så mycket roligare! Hon påpekade flera gånger att elever hade klagat på att det var "för mycket fakta" och ville lära sig mer om vardagslivet och sånt. Och så tittade hon på mig. Många gånger. För vem var det nu som satt i 20 minuter i december och talada om precis vad det var hon saknat i terminens historieundervisning. Huhm, *host*, ja visst var det Louise. Möjligtvis en annan också, men troligtvis inte. Vi var inte många som hade våra "mitterminssamtal" så sent.

Ah, seger! :). De flesta i klassen verkade väldigt pigga på berättelsen. Det är alltid roligt att få bruka sin fantasi på ett annorlunda sätt. Och att få skriva ordentligt. I och för sig är jag ganska duktig på att formulera mig überformellt, speciellt när det gäller engelskan, men det blir tråkigt i längden. Historia är kul. Egentligen. Ni måste jag bara komma på ett ämne och palla mig iväg till biblioteket. Deadline är om 13 dagar och innan dess ska jag ha uppdaterad och loggat allt jag gjorde i engelskan på hösten, pluggat till och skrivit ett Kosmosprov om Kristendomen/Judendomen/Rationalism/Empirism/Kant/Behaviorism och nånting annat som jag glömt bort. Men nu tänkte jag sätta mig med religionsboken och en kopp te eller fem. Det är omöjligt att plugga utan te.

Har jag förresten nämnt att Abba är fullständigt underbara?

Skolan är egentligen ganska kul, om man tänker efter. Jag har i varje fall inget emot att vara tillbaks på VRG för min allra sista termin. Mitt sista riktiga jullov. Det kommer att bli så många slut. Det är så mycket som görs för sista gången nu. Biblioteket är helt tomt. Jag sitter här ensam med min dator och de av hybris drabbade böckerna som envisas med att vara ett bibliotek trots att de egentligen bara är en samling böcker. Fast det finns förstås en del... som en klassupplaga av "Modern svensk lyrik" och en massa tyska-svensk-norsk-danska ordböcker. Engelska är det lite mer ont om, däremot står Encyclopedia Britannica just bredvid mig, tillsammans med en bok på franska som handlar om italienare. Jag tycker om min skola. Och biblioteket som är så skönt när det är tomt och tyst. Det är inte lika kul när det kommer in en massa människor som sätter sig och spelar gitarr och pratar störigt. Och så finns det dem som aldrig stänger dörren efter sig. Det kan ge mig spader...

Om 40 minuter börjar min nästa lektion, historia, med den jobbiga läraren. När jag hade betygssamtal med henne just innan höstterminens slut och lade fram mina åsikter om att jag gärna skulle vilja ha lite mer social historia, tyckte hon att jag gärna fick läsa ensam om jag ville, och strunta i att komma till lektionerna. Det lät nästan lite lockande, förutom det faktum att jag, som jag redan talat om för henne, lär mig en massa på lektionerna, även om jag inte alltid tycker att allt är lika relevant. Hon är underlig. Det är synd. Jag älskar historia och skulle gärna haft en lärare som var mer inspirerande istället för K som ägnar halva lektioner åt att ställa in sig hos de "populära" i gruppen. Jupii.

Men nu borde jag stänga av datorn så att det finns lite batteri kvar till håltimmen mellan historia och kör. Jag älskar skolans nya trådlösa nätverk... En dag ska jag ta reda på hur man skriver ut via det. Men inte just nu...

Jag kom att tänka på en grej när jag gick  uppför backen från tåget. Det händer ganska ofta att jag får underliga tankar då, men idag var det totalt irrelevanta saker som surrade omkring där på övervåningen; Varför heter det egentligen skönlitteratur? Det är kanske en dum fråga, men jag har aldrig tänkt över det förut. Vart kommer ordet egentligen ifrån? På danska vet jag att det heter likadant - skønlitteratur. På norska vet jag inte, men skulle tro att det är samma sak där. På engelska kallas det fiction, och det används ju även på svenska, speciellt när man pratar om fiktivt berättande.

Det mest vettiga jag verkar ha kommit fram hittills är att ordet "skön" måste ha haft en lite annorlunda betydelse när själva sammansättningen blev till. Det heter nämligen samma saker på svenska och på danska, och ordet skön/skøn används inte på samma sätt i språken idag. Det som man menar med "skön" på svenska kan istället översättas till det danska "dejlig", som är ett mycket vanligare ord på det språket. "Skøn" kan i och för sig även betyda "dejlig", men oftast används det ifråga om något som är vackert. Men som sagt, en gång i tiden lär väl de bägge orden ha haft samma betydelse (etymologi är ett härligt ämne :))

Om jag inte är helt ute och cyklar gissar jag hejvilt på att ordet uppkom på 1700-talet, i och med Upplysningen. Jag tycker om den epoken, så det är nog därför jag gissar så. Vid den tidpunkten hade Gutenbergs tryckpress funnits i omkring 300 ord, och själva boktryckarkonsten i sig var inget nytt. Däremot hade väl människor knappast haft tillgång till fiktiva verk - bibeln samt vetenskapliga rapporter och verk av antikens filosofer/matematiker/vad-de-nu-var-för-något var det som fanns att få tag på i tryckt väg. De fiktiva berättelserna fördes muntligt vidare från generation till generation och blev till slut antingen förlorade eller nerskrivna när det blev modernt att intressera sig för folkliv (som Bediérs Tristan och Isolde, som definitivt inte är en historia han själv hittat på). Hursomhelst, denna nya(re), fiktiva litteratur som var skriven för att underhålla snarare än att undervisa kanske var "skön" i den tidens betydelse av ordet. Jag vet inte. Jag har faktiskt ingen aning, men jag låtsas veta i alla fall, så ser det lite bättre ut. (Fast det är intressant. Och spännande. Jag ska plugga litteratur/litteraturhistoria :))

Om någon har någon aning om hur det egentligen ligger till får de gärna berätta för denne oupplyste funderare. Vore intressant att få veta hur mycket av mitt svammel som har en liten förankring i verkligheten.

Datorer är jobbiga, speciellt om de är gamla och har en massa grejor på sig som behöver föras över till en nyare dator. Jag har redan fyllt sex stycken CD-skivor eftersom jag inte orkat sortera allt och datorn har nu börjat strejka. Man måste ta det lite i etapper, se till att den inte blir för överansträngd. Stackars gamla dator, snart ska den dö... Fast det är kul att kolla igenom alla de sakerna som man helt glömt bort att man hade liggande långt inne på hårddisken. Jag hittar brev som jag skrivit till klasskompisar i Irland för sju år sedan, och berättelser som jag skrev på högstadiet. Samt en massa roliga bilder, så lite kul är det allt.

Nu tänker jag åka bort till Christi och äta middag och dricka te med henne. Om tolv dagar åker hon till Tyskland för att plugga tyska hela terminen... :(

Chess är en underbar musikal. Jag måste titta på den igen innan skolan börjar. Det är nog hela fyra månader sedan sist...

Mina fingar är fortfarande tatuerade med kronisk smuts. Jag förstår inte vad det är med scouting och smuts under naglarna. Är man ute på hajk eller läger är det mer regel än undantag, men nu har jag ändå varit inomhus det mesta av tiden. Konstigt. Jag har funderat på att packa upp mina grejor men än så länge är det bara funderingar. Golvet i mitt rum kan fortfarande beträdas och jag anser det därför onödigt att flytta på de (egentligen ganska) överflödiga grejorna. Så det så.

I morse gick jag upp vid samma tidpunkt som jag ätit lunch de senaste dagarna. Mor min förstår inte varför jag fortfarande är trött, och det gör iofs inte jag heller.

Min tioåriga syster har en kassabok som hon skriver i flitigt upptäckte jag nyss. Hon är lite skrämmande för att vara tio år måste jag säga. Ännu mer skrämmande är att hon faktiskt har pengar. När jag var i hennes ålder och just hade flyttat till Sverige från Irland kommer jag ihåg att jag fick 60 kr när jag skulle i Täby Centrum med mina väldigt nyfunna vänner - oj vad rik jag kände mig! Visserligen var det i slutet av -98, men ändå.

Nej, nu måste jag sluta prokrastinera (finns det ordet på svenska? Annars får det göra det fom nu, det är så användbart. Så länge man byter ut c:et mot et k ser det i alla fall svenskt ut). Man kanske borde göra lite vettiga saker, som att läsa Mrs. Dalloway (helt underbar) eller titta på "På Spåret". Älskar det programmet, de tävlande är oftast så duktiga (och så är jag oftast lika duktig vilket gör det ännu roligare). Eller så skulle jag ta och börja skriva på artiklarna om Vampyrhajken i november, E-kursen och Thinking Day-krönikan som lovats till nästa nummer av Organellet. Deadline är på onsdag. Och så ska jag titta på Chess, om det inte kommer något intressant på tv:n ikväll. Vilket det inte riktigt ser ut som om det gör...

Och så var jag hemma igen. Fem intensiva dagar på Gilwell har satt sina spår och nu sitter jag här och försöker inte somna med huvudet ner i tangentbordet. Gudskelov för te och choklad; socker och te-in (visst heter det så?) gör ganska mycket åt piggheten så jag är faktiskt inte alls lika trött nu som när jag kom hem för fem timmar sedan. Jag har fortfarande inte packat upp. Det kanske får bli imorgon, eller i övermorgon eller kanske i februari. Mina föräldrar är hos några kompisar och äter, så jag och mina systrar är nästan ensamma. Charlotte har två killkompisar som kom förbi lite oväntat och Katrine har jag just nattat med den vanliga "godnattsangen". Charlotte med kompisar låter lite för mycket. Julgranen ser lite trött och blek ut. Livet går sin gilla gång och allting är sig likt...

E-kursen var riktigt, riktigt kul. Det är lite tomt att komma tillbaka igen efter att ha umgåtts så intensivt med så många i nästan en vecka. Även om jag knappast kan anses vara världens mest sociala människa trivs jag bland människor, speciellt såna som jag har en del gemensamt med... som typ scouting. Det är en betydligt högre andel av de som jag träffar genom scouting som jag trivs tillsammans med, än t.ex. de som jag träffar i skolan. Gemensamt intresse, javisst, men jag tror ändå att det är en viss form för människor som blir -  och framförallt fortsätter att vara scout högre upp i åldrarna. Och scouting är viktigt för många. Jag tror aldrig jag har märkt det så tydligt som de senaste par dagarna. Så många, speciellt tjejer, vars liv kretsar kring scouting. I skolan är de töntiga och barnsliga för att de inte sminkar sig och hänger med i de rätta trenderna. Under utvärderingen i förrgår kväll kom det upp att några intressanta synspunkter. Ett par av dem ansåg bl.a. att smink borde vara förbjudet på scouterna. Det hörde inte hemma där ansåg de, och kom samtidigt fram till att det var synd om dem som alltid sminkade sig och kände sig tvungen att göra så eftersom de antagligen tyckte att de var fula utan. Visst, resonemanget var lite klent på sina ställen men det ligger ändå någonting i det de säger, även om jag inte håller med. De här tjejerna är duktiga, pratar en del, är ofta extremt insiktsfulla för sin ålder. I skolan är det oftast de som får dra lasset när det gäller grupparbeten och så, de skriver bra på proven men pratar inte så mycket på lektionerna. Jag ser mig själv sitta där precis likadant. Det är på scouterna de har sin arena. Där respekteras de för vad de kan och ur de är som personer. Där finns det andra ideal, ideal som de kan leva upp till. När någon från deras "skolmiljö" då plötsligt dyker upp på deras område blir de misstänksamma, nästan lite rädda. De ser ett hot. Nu överdriver jag lite, men jag är ganska säker på att det är så det ser ut, om än det är omedvetet. Scouting behövs.

Själv hade jag också väldigt roligt. Visserligen kan man tycka att det är det är lite överdrivet när kurschefen pratar om den speciella stämningen och hur man "upplever scouting på riktigt" på Gilwell, men det ligger ändå lite sanning i det. Man går in i en helt annan värld. Veckodagar och datum försvinner och blir till Dag 0, 1, 2, 3, 4, och 5. Jag hade bestämt för mig att det var lördag och upptäckte faktiskt inte förrän jag kom hem att det inte alls var lördag, utan fredag. Det känns som jag varit borta i en halv evighet, inte en vecka. Dagarna har visserligen varit långa (mellan 18 och 20 timmar för att vara exakt) men det är underligt. Samtidigt så känns Gilwell så långt borta igen. Tiden är ett underligt ting...

Men nu tänker jag faktiskt gå och lägga mig. Jag sov ungefär fyra timmar inatt och städade/jobbade (/slöade lite)  i sju timmar innan vi begav oss hemåt genom det gråfrusna landskapet. Återkommer alldeles säkert med fler reflektioner mm om min vecka på Gilwell. Hur framtiden än blir hoppas jag kunna komma tillbaka nästa år igen, precis som jag bestämde mig för för fem år sedan. Förhoppningsvis går det inte lika lång tid till nästa gång...