Enpartistaten...?
(Och jag som aldrig trott att jag skulle börja skriva en massa om politik...). Det känns som mitt politikintresse håller på att bli mättad. Eller åtminstone mitt valdebattsbehov. Jag sitter här och tittar på SVT:s valduell, den allra allra sista. Det känns som om jag har hört det mesta förut, från alla parter. Åtminstone delar av den. Just skolfrågor har jag lyckats missa i de flesta andra debatter, och utrikespolitik har inte heller tagits upp särskilt mycket. Spännande :).
Frågan är hur pass mycket det egentligen ger att titta på alla dessa valdebatter när det enda jag gör är att bli irriterad. Inte så mycket på vänsterpartiet, vars politik jag finner helt uppåt väggarna, men på socialdemokraterna. Eller Göran Persson för att vara exakt. Det är inte socialdemokraternas politik i sig som jag har så stora problem med (eller ja, delar av deras politk är inte helt ovettiga åtminstone), utan hela deras inställning till politiken och Sverige. Göran Persson beter sig inte bara som en Arrogant Landsfader, han beter sig som om han ägde Sverige. Den stora bristen i svensk demokrati ligger i det faktum att det de senaste 70 åren varit ett parti, med mycket få och korta avbrott, som styrt Sverige. Inför "hotet" av ett maktskifte kommer det fram så tydligt att en nästan blir illamående. Sossarna anser sig ha monopol på makten, de är de enda som är kapabla att styra Sverige. I ett vanligt, mer hälsosamt demokratiskt samhälle är det maktskifte ibland. Folk tröttnar efter ett tag på en viss politik - jag menar, förändring krävs ju för att få ett vitalt samhälle där folk bryr sig om politiken - då röstar de på ett annat alternativ. I Sverige har den utvecklingen mer eller mindre stått still. Det har blivit för enkelt att hota med högerspöket. I nästan 70 år har de regerat oavbrutet. Det fungerade de första par decennierna, men sedan dess har det gått lite mer upp och ner. Det vore så nyttigt med lite ombyte ibland.... NU! På Timbros www.enpartistaten.se finns det en massa intressant läsning.
Min elvaåriga syster undrade just hur det kan komma sig att ett parti som haft makten så länge sitter och säger att det är så mycket de vill göra nu. Varför har de inte gjort det när de har haft makten? Ja du... den frågan är det många som ställer sig.
Usch, kan inte Göran Persson sluta verka så självgod och arrogant. Han får mig att vilja kräkas ibland. Socialdemokraterna kommer må bra av att få en ny partiledare. Snart hoppas jag, för deras egen skull. För allas skull kanske... Nu är debatten åtminstone över. Dags för något mindre politiskt tror jag.
Frågan är hur pass mycket det egentligen ger att titta på alla dessa valdebatter när det enda jag gör är att bli irriterad. Inte så mycket på vänsterpartiet, vars politik jag finner helt uppåt väggarna, men på socialdemokraterna. Eller Göran Persson för att vara exakt. Det är inte socialdemokraternas politik i sig som jag har så stora problem med (eller ja, delar av deras politk är inte helt ovettiga åtminstone), utan hela deras inställning till politiken och Sverige. Göran Persson beter sig inte bara som en Arrogant Landsfader, han beter sig som om han ägde Sverige. Den stora bristen i svensk demokrati ligger i det faktum att det de senaste 70 åren varit ett parti, med mycket få och korta avbrott, som styrt Sverige. Inför "hotet" av ett maktskifte kommer det fram så tydligt att en nästan blir illamående. Sossarna anser sig ha monopol på makten, de är de enda som är kapabla att styra Sverige. I ett vanligt, mer hälsosamt demokratiskt samhälle är det maktskifte ibland. Folk tröttnar efter ett tag på en viss politik - jag menar, förändring krävs ju för att få ett vitalt samhälle där folk bryr sig om politiken - då röstar de på ett annat alternativ. I Sverige har den utvecklingen mer eller mindre stått still. Det har blivit för enkelt att hota med högerspöket. I nästan 70 år har de regerat oavbrutet. Det fungerade de första par decennierna, men sedan dess har det gått lite mer upp och ner. Det vore så nyttigt med lite ombyte ibland.... NU! På Timbros www.enpartistaten.se finns det en massa intressant läsning.
Min elvaåriga syster undrade just hur det kan komma sig att ett parti som haft makten så länge sitter och säger att det är så mycket de vill göra nu. Varför har de inte gjort det när de har haft makten? Ja du... den frågan är det många som ställer sig.
Usch, kan inte Göran Persson sluta verka så självgod och arrogant. Han får mig att vilja kräkas ibland. Socialdemokraterna kommer må bra av att få en ny partiledare. Snart hoppas jag, för deras egen skull. För allas skull kanske... Nu är debatten åtminstone över. Dags för något mindre politiskt tror jag.
En (kanske, förhoppningsvis blivande ) statminister, han bor i staden...?
Vad mycket spännande saker en kan lära sig av en partiledarutfrågning. Satt hela kvällen och kollade på nämnda partiledarutfrågning och en massa j-a reklam i TV4. Det mesta var faktiskt riktigt bra... damn att jag inte får rösta i riksdagsvalet! (fast det vet ju inte alla partier som skickar ut en massa färggranna papper till mig om varför de är bäst). Kommenterade när de visade inforutan för Reinfeldt - "Bor i villa i Täby utanför Stockholm... på x-vägen i Näsbypark", varpå mamma lägger till husnummer och lite trevlig fakta om själva huset... Visar sig att vi också tittade på samma hus när vi skulle flytta hit från Irland för ungefär åtta år sedan, men mina föräldrar tyckte att det var för mörkt och "undangömt" ("vilket de nog trivs med eftersom de är såpass offentliga personer"). Däremot hade det mycket bättre samlingsytor än huset vi bor i nu. Jahapp, då kunde man lägga till den informationen till annan viktig fakta om familjen: yngsta dottern står (stod?) precis ovanför barnen jag hämtar i dagisnamnavkryssningslistan, hon sjunger dessutom i kör hos min gamla sånglärare (vilket fått till följd att självaste partiledaren har hört mig sjunga Summertime, då jag var soloist på köravslutningen. Det är nog det bästa framförandet av den låten jag gjort) och är väldigt söt. Dessutom läser Fredrik Reinfeldt Aftonbladet (eller var det Expressen. Minnet sviker...) och säger tack om en håller upp dörren på Pressbyrån i centrum.
Så var det alltså med den saken. Men jag tyckte att det var en bra utfrågning i sin helhet, även om de ständiga reklamavbrotten var något störande. Tyckte att Maud Olofsson klarade sig riktigt bra. Hon är kvicktänkt och påläst och framförallt övertygad. Hoppas verkligen på Alliansseger, men vågar definitivt inte tro på det. Ännu... Det är nu eller aldrig på något sätt. Och det behövsverkligen . Nu.
Så var det alltså med den saken. Men jag tyckte att det var en bra utfrågning i sin helhet, även om de ständiga reklamavbrotten var något störande. Tyckte att Maud Olofsson klarade sig riktigt bra. Hon är kvicktänkt och påläst och framförallt övertygad. Hoppas verkligen på Alliansseger, men vågar definitivt inte tro på det. Ännu... Det är nu eller aldrig på något sätt. Och det behövsverkligen . Nu.
Det här handlar inte alls om Melodifestivalen
Fick nån idé om att jag ska bryta normen och inte alls skriva om Melodifestivalen eftersom det kommer att vara det på tok vanligaste ämnet på alla svenska bloggar det närmsta dygnet. Sedan ångrade jag mig eftersom jag har så mycket att gnälla på. Inte för att jag är Melodifestivalshatare, men jag kan väl knappast kalla mig välsignad heller. Tänkte ta och gnälla lite bara.
Det är nämligen djupt tragiskt att Melodifestivalen får ta så mycket plats. Jag vet inte vilken idiot som hade hittat på det, men i Rapport som sändes en halvtimme innan finalstarten ägnades den första kvarten åt "nyheter"; demonstrationer i Frankrike, Milosevics begravning och nån abortmotstånarpräst med dansk dialekt som jämfört aborter med förintelsen och nu bjudits in att tala för några politiker, typ. Det var de första tio minuterna. Den sista kvarten ägnades åt sport (!) och de fem minuterna däremellan? Just det ja, Melodifestivalen. De hade skickat ut en reporter att intervjua de tävlande och be dem sjunga sina låtar. Wow. Originellt, spännande, intressant! Och framförallt precis det jag vill höra när jag ser 15 minuter av vad som händer runtomkring i världen. Sicken prioritering....
Och så tittade jag på Melodifestivalen förstås. Jag hatar den inte. Ibland kan den till och med vara lite underhållande, så länge en håller sig borta från delfinalerna. Det finns ju en poäng med att bara titta på finalen; låtarna är inte så hemska som de i första omgångarna. Det mesta av skräpet sållas bort på vägen. Som tur är. Dessutom slapp en se Lena PH som programledare alldeles för många gånger. Säga vad man vill om henne. men bra var hon i alla fall inte.
Det fanns ingen av låtarna som var en självklar förlorare åtminstone. Ingen självklar vinnare heller för den delen. Jag gillade Björn Kjellman... han hade roliga kläder :). Och Linda Bengtzing var inte heller så tokig, hennes låt blev en glad av, även om hamnade rejält fel i tonartsehöjningen... men melodin var bra. Det gällde väl för de allra flesta låtarna egentligen, texter i melodifestivalsammanhang brukar inte vara bra. De brukar vara ganska dåliga faktiskt. Carola såg ut som om hon höll på att blåsa omkull på scenen. Antar att det inte var nån slump heller med de blåa kläderna och stora vita flaggorna. Särskilt snyggt kan en inte hävda att det var. Och vilken hudfärg! Undrar hur många tuber brun-utan-sol som gått åt till den där solbrännan? Det jag däremot störde mig allra mest på var att hon hade målat Kristus med glitterfärg på armen. Visst, hon får vara hur religiös hon vill (jag är ju själv troende, så jag kan inte klaga på det sättet), men det är en sak att vara troende, det är en annan sak att jämnt behöva visa upp det för hela världen. Eller halva Sverige eller vad det nu var. Hon var med i tävlingen i egenskap av artist, inte väckelsepredikant. Bläh. (Fast som person är Carola ganska snäll. Vi satt bredvid henne på planet på väg hem från Danmark för en massa år sedan. Hon och mamma satt och pratade hela resan. Det roligaste med den historien var att mamma nog var den enda på hela planet som inte kände igen henne. Dessutom blev min kompis Hazel som var med, väldigt bra kompisar med Amadeus (vi visste nog inte vad han hette då...), de lekte hela resan, hehe). Vad mer fanns det för intressant att anmärka på artisterna förutom att det inte var så himla anmärkningsvärt? Kicki Danielsson var gullig. Fina färger åtminstone. Och glad :). Sånt tycker jag om. Barbados/Alcazar-Magnus var lika dålig som vanligt. BWO var tråkiga. Eller snarare är låten grymt tråkig. Fast Martin-Vad-Han-Nu-Heter-Sångaren är extremt snygg. Och rolig att titta på när han hoppas omkring på scen. Om artistkarriären inte går sig kan han säkert få jobb som Friskisledare.
Pausunderhållningen sög. Helena Paparizou och Lena PH? De Cheerleaders som hoppade omkring bakom den förstnämda var imponerande, men kamerorna fokuserade lite för mycket på tomma platser i publiken och andra oväsentligheter istället för den imponerande gymnastikuppvisningen.
Fredrik Lindström var bra. Om en tänker efter var han faktiskt det bästa med hela finalen. Den enda som förstörde det var Lena PH herself med sina avrbytningar och oförmåga att spela med. Det finns ju så många duktiga programledare på SVT, varför envisas med att ta en som är så dålig, bara för att hon har varit med i tävlingen själv ett par gångar (och numera endast släpper sämre och sämre låtar på radion... fast det är en annan historia)?. Nej, usch.
Så. Nu har jag gnällt klart. Är väldigt tacksam att jippot är över för det här året. Det finns en gräns för hur långt sånt här borde få gå, och sen är länge sedan passerad. Tragiskt, djupt tragiskt (as previously stated). Ska bli kul att se hur de löser det på skidresan i år - varjeg år brukar nämligen vinnarlåten framföras av nån elev/lärare på AfterSkin, men ja. Carolas lilla visa är inte direkt den mest trallvänlige. Det krävs röstresurser av ett extremt mått. Jaja. Orka bry sig.
En annan intressant iakttagelse från kvällens tv-utbud: I amerikanska "Brottskod: Försvunnen" är skådespelaren Marianne Jean-Baptiste med och spelar nån form för polis. Hon spelar även den bortadopterade dottern i den underbara brittiska filmen "Secrets and Lies". I serien som sänds därefter, brittiska "Lustans makt" heter en av huvudfigurerna Hazel. Det är även samma person som spelar den bortadopterade dotterns biologiska mamma i "Secrets and Lies". Speciellt intressant är det eftersom jag aldrig har sett någon av skådespelarna i andra filmer... Eller kanske inte?
Det är nämligen djupt tragiskt att Melodifestivalen får ta så mycket plats. Jag vet inte vilken idiot som hade hittat på det, men i Rapport som sändes en halvtimme innan finalstarten ägnades den första kvarten åt "nyheter"; demonstrationer i Frankrike, Milosevics begravning och nån abortmotstånarpräst med dansk dialekt som jämfört aborter med förintelsen och nu bjudits in att tala för några politiker, typ. Det var de första tio minuterna. Den sista kvarten ägnades åt sport (!) och de fem minuterna däremellan? Just det ja, Melodifestivalen. De hade skickat ut en reporter att intervjua de tävlande och be dem sjunga sina låtar. Wow. Originellt, spännande, intressant! Och framförallt precis det jag vill höra när jag ser 15 minuter av vad som händer runtomkring i världen. Sicken prioritering....
Och så tittade jag på Melodifestivalen förstås. Jag hatar den inte. Ibland kan den till och med vara lite underhållande, så länge en håller sig borta från delfinalerna. Det finns ju en poäng med att bara titta på finalen; låtarna är inte så hemska som de i första omgångarna. Det mesta av skräpet sållas bort på vägen. Som tur är. Dessutom slapp en se Lena PH som programledare alldeles för många gånger. Säga vad man vill om henne. men bra var hon i alla fall inte.
Det fanns ingen av låtarna som var en självklar förlorare åtminstone. Ingen självklar vinnare heller för den delen. Jag gillade Björn Kjellman... han hade roliga kläder :). Och Linda Bengtzing var inte heller så tokig, hennes låt blev en glad av, även om hamnade rejält fel i tonartsehöjningen... men melodin var bra. Det gällde väl för de allra flesta låtarna egentligen, texter i melodifestivalsammanhang brukar inte vara bra. De brukar vara ganska dåliga faktiskt. Carola såg ut som om hon höll på att blåsa omkull på scenen. Antar att det inte var nån slump heller med de blåa kläderna och stora vita flaggorna. Särskilt snyggt kan en inte hävda att det var. Och vilken hudfärg! Undrar hur många tuber brun-utan-sol som gått åt till den där solbrännan? Det jag däremot störde mig allra mest på var att hon hade målat Kristus med glitterfärg på armen. Visst, hon får vara hur religiös hon vill (jag är ju själv troende, så jag kan inte klaga på det sättet), men det är en sak att vara troende, det är en annan sak att jämnt behöva visa upp det för hela världen. Eller halva Sverige eller vad det nu var. Hon var med i tävlingen i egenskap av artist, inte väckelsepredikant. Bläh. (Fast som person är Carola ganska snäll. Vi satt bredvid henne på planet på väg hem från Danmark för en massa år sedan. Hon och mamma satt och pratade hela resan. Det roligaste med den historien var att mamma nog var den enda på hela planet som inte kände igen henne. Dessutom blev min kompis Hazel som var med, väldigt bra kompisar med Amadeus (vi visste nog inte vad han hette då...), de lekte hela resan, hehe). Vad mer fanns det för intressant att anmärka på artisterna förutom att det inte var så himla anmärkningsvärt? Kicki Danielsson var gullig. Fina färger åtminstone. Och glad :). Sånt tycker jag om. Barbados/Alcazar-Magnus var lika dålig som vanligt. BWO var tråkiga. Eller snarare är låten grymt tråkig. Fast Martin-Vad-Han-Nu-Heter-Sångaren är extremt snygg. Och rolig att titta på när han hoppas omkring på scen. Om artistkarriären inte går sig kan han säkert få jobb som Friskisledare.
Pausunderhållningen sög. Helena Paparizou och Lena PH? De Cheerleaders som hoppade omkring bakom den förstnämda var imponerande, men kamerorna fokuserade lite för mycket på tomma platser i publiken och andra oväsentligheter istället för den imponerande gymnastikuppvisningen.
Fredrik Lindström var bra. Om en tänker efter var han faktiskt det bästa med hela finalen. Den enda som förstörde det var Lena PH herself med sina avrbytningar och oförmåga att spela med. Det finns ju så många duktiga programledare på SVT, varför envisas med att ta en som är så dålig, bara för att hon har varit med i tävlingen själv ett par gångar (och numera endast släpper sämre och sämre låtar på radion... fast det är en annan historia)?. Nej, usch.
Så. Nu har jag gnällt klart. Är väldigt tacksam att jippot är över för det här året. Det finns en gräns för hur långt sånt här borde få gå, och sen är länge sedan passerad. Tragiskt, djupt tragiskt (as previously stated). Ska bli kul att se hur de löser det på skidresan i år - varjeg år brukar nämligen vinnarlåten framföras av nån elev/lärare på AfterSkin, men ja. Carolas lilla visa är inte direkt den mest trallvänlige. Det krävs röstresurser av ett extremt mått. Jaja. Orka bry sig.
En annan intressant iakttagelse från kvällens tv-utbud: I amerikanska "Brottskod: Försvunnen" är skådespelaren Marianne Jean-Baptiste med och spelar nån form för polis. Hon spelar även den bortadopterade dottern i den underbara brittiska filmen "Secrets and Lies". I serien som sänds därefter, brittiska "Lustans makt" heter en av huvudfigurerna Hazel. Det är även samma person som spelar den bortadopterade dotterns biologiska mamma i "Secrets and Lies". Speciellt intressant är det eftersom jag aldrig har sett någon av skådespelarna i andra filmer... Eller kanske inte?
En bra lärare...
- ... ska inte tycka för mycket om att höra sig själv prata.
- ... ska komma i tid till lektionerna.
- ... ska använda problem och frågeställningar som är aktuella, och som eleverna kan relatera till.
- ... ska försöka få så många elever som möjligt, så intresserade som möjligt.
- ... ska ha förståelse för att elever kanske inte är lika förtjusta i ämnet som läraren själv, och därmed utgå från elevernas behov.
- ... ska tydligt visa när lektionen börjar.
- ... ska ha respekt för eleverna. (Precis som eleverna ska ha för läraren)
- ... ska kunna hålla en lektion utan att blanda in sitt privatliv.
- ... ska ha ett mål med sin undervisning som inte bara går ut på empirisk kunskap och MVG på alla prov för statistikens skull.
- ... ska kunna se det bra i det dåliga, och det dåliga i det bra - ge konstruktiv kritik.
- ... ska, om allt annat tryter, helt enkelt kunna vara människa.
Men det kanske är för mycket att begära?
Musikalen om Blanche & Marie
Såg den igår med skolan. Helt alldeles underbart fantastisk. Slår med hästlängder uppsättningarna av "Rebecka" och "Hair" som de gjort förra och förrförra året. Förutom att vara nyskriven och att man därmed inte hade några förväntningar i förväg är både musiken, storyn och huvudrollsinnehavarna briljanta. Några tyckte den var svår att fatta, men om man bara lät sig svepas med gjorde det inget. En fattade ändå. Eller åtminstone så gjorde jag det. Kören var lite svag, saknade kraft och energi på sina ställen, och dansarna var ibland inte 100 % synkade men för mig gjorde det inget. Berättelsen och föreställningen i sig var så stark. Gå och se den! Det är tre föreställningar kvar - på fredag, lördag och söndag. Kostar 100 kr för under 18/studerande och 200 kr för alla andra. Och den går på Oscarsteatern...
Mer info:
Musikalen om Blanche & Marie
Mer info:
Musikalen om Blanche & Marie
En klaga på dem som klagar på dem som klagar på dem som skriver dåligt
Av någon underlig anledning hamnade jag på Linda Skugges blogg idag. Läste på knuff.se om att det skrivits en krönika om henne, som jag givetvis var tvungen att läsa (om hennes bloggande). Bara för säkerhets skull var jag då tvungen att titta lite på hennes blogg, som jag för övrigt anser vara ganska så meningslös och totalt ointressant för det mesta. (Hon ska för övrigt vara en del av en paneldiskussion anordnad av skolan i februari, det kommer nog bli spännande). Den var ungefär lika meningslös som jag mindes den, men däremot hade hon publicerat lite roliga mail (som det säkert inte är helt lagligt att kopiera, men så länge jag källhänsivar är det väl inte helt fel... eller?):
En kommentar till någonting hon (alltså Skugge själv) skrivit:
"Du befäster verkligen i alla stycken det kritiska omdöme som Hans Bergström gav - sådan s .k. krönikeverksamhet som din borde verkligen inte vara en del av en tidning som vill ha respekt för sin verksamhet. Den andra "skribenten" som Bergström kritiserade försvarade sin dåliga språkliga utformning med att hon - stackaren - var av invandrarfamilj och inte hade kunnat lära sig bättre, samtidigt som hon uttryckte förakt för dem som vågade kritisera hennes sätt att misshandla språket och som hade oförskämdheten att sträva efter god språklig stil. Jag har läst tillräckligt mycket av ditt trams för att våga hävda att du på ett motbjudande slafsigt sätt missbrukar det svenska språket för krönikor utan meningsfullt innehåll, där tydligen för dig ett flitigt användande av könsord är stilfullt och det centrala i det du skriver. Det är genant att tidningen fortsätter att låta dig ägna dig åt den sortens självbespegling.
Sven"
Länk
Öhm... ja. (Sedan när har Expressen haft någon som helst respekt för sin verksamhet? Superegos anm). Har inte läst tillräckligt mycket Skugge för att kunna ha en specifik åsikt om hur hon skriver. Hursomhelst, en ny person svarar på Svens kritik (via Skugge):
"Kära Sven
Som svensklärare måste jag säga att du också har en del att lära om skriftlig framställning. I din text har du framförallt två saker som bör ändras.
1. Undvik förkortningar, skriv ut orden istället.
2. Använd inte citationstecken om du inte citerar, nu skriver du "skribenten" inom citationstecken, uppenbarligen i någon sorts ironisk blinkning, undvik sånt. Menar du nåt annat ord än skribenten, skriv det istället. Om det är något som stör i svenskt språkbruk är det alla dessa ord som skrivs inom citationstecken där skribenten egentligen menar något annat.
Du har också ganska långa meningar, men det är ett mindre problem.
/Janne"
Länk
Japp. Så tragiskt är det... Håller med om användningen av citationstecken i ett seriöst inlägg, Förkortningarna var knappast det jag störde mig mest på, utan det var det faktum att jag var tvungen att läsa Svens inlägg tre gånger innan jag förstod vad det handlade om. Men det blir roligare, för ännu en läsare skickar mail till en annan läsare genom Skugge själv, och nu börjar det bli riktigt meningslöst:
"Svenskalararen Janne behover ta fram universitetsbockerna igen. Pinsamt att svenska elever undervisas av svenskalarare som sjalva inte beharskar de mest elementara skrivreglerna. Sjalv har jag inte bott i ett svensktalande land pa tio ar, men den svenska som jag fick lara mig i skolan sitter i an.
Jannes text med rattelser:
"Som svensklarare" = Det ar inte acceptabelt att borja en mening med SOM. Ett battre val vore SASOM.
"Undvik forkortningar, skriv ut orden istallet" = Istallet for komma: semikolon (;)
"-...om du inte citerar, nu skriver du "skribenten" inom citationstecken, uppenbarligen i nagon sorts ironisk blinkning, undvik sant"= Grava fel. Pa engelska kallas detta comma splice, och innebar att komma felaktigt skrivs ut istallet for punkt. Rattad version: "-...-om du inte citerar. Nu skriver du "skribenten" inom citationstecken. Uppenbarligen i nagon sorts ironisk blinkning. Undvik sadant!"
"Sant" = Skriv SADANT
"Nat = Skriv NAGOT
"Om det ar..." = Skriv IFALL
Tack for ordet.
/Utlandssvensk"
Länk
Ojojoj. Det är nästan så att jag funderar på att skicka in ännu ett rättelsemail. Till att börja med: det heter inte "rattelser", "universitetsbockerna" och allt det andra. Jag kan bortse lite ifrån det om personen ifråga inte har svenskt tangentbord, MEN man kan INTE hålla på och rätta andra när man själv inte skriver korrekt svenska, som det ju faktiskt inte är p.g.a. alla felstavade ord. Det jag dock hakade upp mig allra mest på var ordet svenskalärare *ryser*. Det heter svensklärare! Den svenska som "utlandssvensk" fick lära sig i skolan sitter uppenbarligen inte i än. Hen verkar även tro att man i korrekt svenska kan skriva en bisats utan en huvudsats ("Rattad version: "-...-om du inte citerar. Nu skriver du "skribenten" inom citationstecken. Uppenbarligen i nagon sorts ironisk blinkning. Undvik sadant!"). "Undvik sådant!" är en uppmaning och kan därmed inte sägas vara fel, men meningen innan.... Och en sista detalj; han klagar på överanvändandet av citationstecken, men glömmer själv att man inte kan skriva ett begrepp på ett annat språk mitt i en mening utan att använda citationstecken, alltså bör "comma splice" stå inom citationstecken.
Nåväl, nu skall jag sluta leka besserwisser och göra lite middag innan jag sticker iväg till Yard och planerar vårterminen för scouterna. Någon annan som också har brist på intressanta saker att göra kanske har lust att rätta alla mina språkfel? Åtminstone kan hen få påminna mig om att sluta läsa Linda Skugges blogg och Expressen.se i allmänhet. Jag blir så upprörd över folks dumhet då. Det kan inte vara bra för hälsan...
En kommentar till någonting hon (alltså Skugge själv) skrivit:
"Du befäster verkligen i alla stycken det kritiska omdöme som Hans Bergström gav - sådan s .k. krönikeverksamhet som din borde verkligen inte vara en del av en tidning som vill ha respekt för sin verksamhet. Den andra "skribenten" som Bergström kritiserade försvarade sin dåliga språkliga utformning med att hon - stackaren - var av invandrarfamilj och inte hade kunnat lära sig bättre, samtidigt som hon uttryckte förakt för dem som vågade kritisera hennes sätt att misshandla språket och som hade oförskämdheten att sträva efter god språklig stil. Jag har läst tillräckligt mycket av ditt trams för att våga hävda att du på ett motbjudande slafsigt sätt missbrukar det svenska språket för krönikor utan meningsfullt innehåll, där tydligen för dig ett flitigt användande av könsord är stilfullt och det centrala i det du skriver. Det är genant att tidningen fortsätter att låta dig ägna dig åt den sortens självbespegling.
Sven"
Länk
Öhm... ja. (Sedan när har Expressen haft någon som helst respekt för sin verksamhet? Superegos anm). Har inte läst tillräckligt mycket Skugge för att kunna ha en specifik åsikt om hur hon skriver. Hursomhelst, en ny person svarar på Svens kritik (via Skugge):
"Kära Sven
Som svensklärare måste jag säga att du också har en del att lära om skriftlig framställning. I din text har du framförallt två saker som bör ändras.
1. Undvik förkortningar, skriv ut orden istället.
2. Använd inte citationstecken om du inte citerar, nu skriver du "skribenten" inom citationstecken, uppenbarligen i någon sorts ironisk blinkning, undvik sånt. Menar du nåt annat ord än skribenten, skriv det istället. Om det är något som stör i svenskt språkbruk är det alla dessa ord som skrivs inom citationstecken där skribenten egentligen menar något annat.
Du har också ganska långa meningar, men det är ett mindre problem.
/Janne"
Länk
Japp. Så tragiskt är det... Håller med om användningen av citationstecken i ett seriöst inlägg, Förkortningarna var knappast det jag störde mig mest på, utan det var det faktum att jag var tvungen att läsa Svens inlägg tre gånger innan jag förstod vad det handlade om. Men det blir roligare, för ännu en läsare skickar mail till en annan läsare genom Skugge själv, och nu börjar det bli riktigt meningslöst:
"Svenskalararen Janne behover ta fram universitetsbockerna igen. Pinsamt att svenska elever undervisas av svenskalarare som sjalva inte beharskar de mest elementara skrivreglerna. Sjalv har jag inte bott i ett svensktalande land pa tio ar, men den svenska som jag fick lara mig i skolan sitter i an.
Jannes text med rattelser:
"Som svensklarare" = Det ar inte acceptabelt att borja en mening med SOM. Ett battre val vore SASOM.
"Undvik forkortningar, skriv ut orden istallet" = Istallet for komma: semikolon (;)
"-...om du inte citerar, nu skriver du "skribenten" inom citationstecken, uppenbarligen i nagon sorts ironisk blinkning, undvik sant"= Grava fel. Pa engelska kallas detta comma splice, och innebar att komma felaktigt skrivs ut istallet for punkt. Rattad version: "-...-om du inte citerar. Nu skriver du "skribenten" inom citationstecken. Uppenbarligen i nagon sorts ironisk blinkning. Undvik sadant!"
"Sant" = Skriv SADANT
"Nat = Skriv NAGOT
"Om det ar..." = Skriv IFALL
Tack for ordet.
/Utlandssvensk"
Länk
Ojojoj. Det är nästan så att jag funderar på att skicka in ännu ett rättelsemail. Till att börja med: det heter inte "rattelser", "universitetsbockerna" och allt det andra. Jag kan bortse lite ifrån det om personen ifråga inte har svenskt tangentbord, MEN man kan INTE hålla på och rätta andra när man själv inte skriver korrekt svenska, som det ju faktiskt inte är p.g.a. alla felstavade ord. Det jag dock hakade upp mig allra mest på var ordet svenskalärare *ryser*. Det heter svensklärare! Den svenska som "utlandssvensk" fick lära sig i skolan sitter uppenbarligen inte i än. Hen verkar även tro att man i korrekt svenska kan skriva en bisats utan en huvudsats ("Rattad version: "-...-om du inte citerar. Nu skriver du "skribenten" inom citationstecken. Uppenbarligen i nagon sorts ironisk blinkning. Undvik sadant!"). "Undvik sådant!" är en uppmaning och kan därmed inte sägas vara fel, men meningen innan.... Och en sista detalj; han klagar på överanvändandet av citationstecken, men glömmer själv att man inte kan skriva ett begrepp på ett annat språk mitt i en mening utan att använda citationstecken, alltså bör "comma splice" stå inom citationstecken.
Nåväl, nu skall jag sluta leka besserwisser och göra lite middag innan jag sticker iväg till Yard och planerar vårterminen för scouterna. Någon annan som också har brist på intressanta saker att göra kanske har lust att rätta alla mina språkfel? Åtminstone kan hen få påminna mig om att sluta läsa Linda Skugges blogg och Expressen.se i allmänhet. Jag blir så upprörd över folks dumhet då. Det kan inte vara bra för hälsan...
Att gå vidare
Ibland undrar man verkligen över världen. Eller säg så här - ibland, eller t.o.m. ganska ofta undrar jag över världen. jag ska försöka låta bli att generalisera för en gångs skull. Just nu undrar jag till exempel hur Laila Freivalds överhuvudtaget någonsin kunnat bli utrikesminister. Hon är ju knappast dum, tvärtom ganska smart och väldigt intellektuell, men social kompetens är inget den kvinnan har begåvats med. Tyvärr. Visst är det synd att hon utsetts till syndabock när det egentligen är fler som borde ta sitt ansvar (typ han där som suger på sina glasögon, Persson var det väl?) men det är ändå hon, som chef för UD som har det yttersta ansvaret. Vad hon gjorde eller inte gjorde de dagarna kan jag knappast uttala mig om. Jag har ingen egen erfarenhet och egentligen ingen åsikt, annat än den som förmedlats av andra. Däremot kan jag få tycka att det var utomordentligt dumt gjort att kritisera resebyråerna (Dagens DN) istället för att bemöta den växande kritiken. Vad resebyråerna gjorde eller inte gjorde kan jag inte heller uttala mig om, men att de, för många, blev de som stod upp och gjorde sitt bästa är ett faktum, vare sig de gjorde de eller inte. Att sedan förneka att hon någonsin sagt det (Lite senare i Dagens DN) gör inte direkt saken bättre. Det vore bäst för alla om hon bara avgick och grävde ner sig på något universitet där vi slapp se henne.
Å andra sidan har jag svårt för alla de som håller på och har en massa åsikter om vad Sverige/Resebolagen/Regeringen gjorde/inte gjorde i Thailand efter tsunamin. Mest de som försvarar Regeringens agerande, men även de som kritiserar alla bara för kritikens skull. De enda jag verkligen lyssnar på är de som upplevde det. De som var där... de som mist någon. Ramlade över en blogg för ett par dagar sedan där en tjej i min egen ålder skriver om sitt liv och sin kamp för att gå vidare efter att ha förlorat sin syster Paulina, lika gammal som min lillasyster Katrine, i tsunamin. Den outhärdliga sorgen... Man får lite perspektiv, och åtminstone ett tag efteråt tänker man lite extra på att vara glad åt livet. Det var 225,000 människor som dog i tsunamin. Och så ohyggligt många fler som överlevde, som var tvungna att leva vidare efter att ha förlorat allt som varit tryggt i livet. Så många levnadsöden som raderades från framtidens karta. Det sägs att livet är orättvist. Men döden är ännu mer orättvis.
Å andra sidan har jag svårt för alla de som håller på och har en massa åsikter om vad Sverige/Resebolagen/Regeringen gjorde/inte gjorde i Thailand efter tsunamin. Mest de som försvarar Regeringens agerande, men även de som kritiserar alla bara för kritikens skull. De enda jag verkligen lyssnar på är de som upplevde det. De som var där... de som mist någon. Ramlade över en blogg för ett par dagar sedan där en tjej i min egen ålder skriver om sitt liv och sin kamp för att gå vidare efter att ha förlorat sin syster Paulina, lika gammal som min lillasyster Katrine, i tsunamin. Den outhärdliga sorgen... Man får lite perspektiv, och åtminstone ett tag efteråt tänker man lite extra på att vara glad åt livet. Det var 225,000 människor som dog i tsunamin. Och så ohyggligt många fler som överlevde, som var tvungna att leva vidare efter att ha förlorat allt som varit tryggt i livet. Så många levnadsöden som raderades från framtidens karta. Det sägs att livet är orättvist. Men döden är ännu mer orättvis.
Barnen som inte kan stava
Jag läste just, för första gången någonsin tror jag, en debattartikel på aftonbladet.se. Den handlade om hur slapp skolan blivit och vad som behövde göras för att förbättra den. Ganska enkelt skriven, men med en klar struktur och idé. Jag är nästan förvånad av att Aftonbladet lyckats få fram någonting vettigt, men så är det ju en läsare som skrivit den också. Att jag håller med om varenda stavelse har nog den blinde kunnat lista ut redan.
För mig är det så självklart, går man i sjuan ska man kunna stava. Att jag skrev i stort sett felfritt redan i trean (åtminstone vad det gäller stavningen, innehållet är lite svårare att försvara) är kanske mer undantag än regel nu för tiden. Det är nästan en plåga att läsa igenom scouternas loggböcker ibland. Det är stavfel på de mest elementära orden, oftast inte mer än en mening för att beskriva vad som hänt på mötet eller hajken. Vad hände med de långa sidorna av förtal och annat underhållande? Det verkar som om mina, till trots helt normalbegåvade barn (ett par är riktigt vassa) inte kan klara av den enklaste skrivuppgiften, vilket är klart oroande. Jag var inte heller någon höjdare på svenska de första ett och ett halvt åren. Jag vägrades extra hjälp, till trots att jag inte kunde ett ord ordentlig svenska, och mina prov rättade aldrig på stavfel. Sedan började jag högstadiet och fick Anita i svenska... Visserligen tyckte jag aldrig då att svenska var roligt, men i efterhand har jag glatt kunnat konstatera hur mycket hon ändå gett mig. Jag kan stava. Jag kan skriva med en någorlunda korrekt grammatik. Jag skriver inte talspråk (gissa om jag fick en chock när jag insåg att hälften av mina nya "klasskamrater" fortfarande skrev "dom" om de och dem, sen och nåt istället för sedan och något i sina formella texter!), något som ibland kan gå till överdrift. Jag särskriver inte, och har väldigt svårt att förstå hur man inte kan höra om ordet ska hänga ihop eller inte ("Brödet bakat av helvete" undantages). Japp. Jag har blivit en besserwisser vad gäller svenska språket. Samtidigt är jag övertygad om att standarden i vår svenskklass med Anita var betydligt högre än på många andra platser. Vi vår många som hatade det, men ibland fungerar det helt enkelt bäst med gammeldags inlärningsmetoder.
Jag vägrar tro på att folk inte kan lära sig. Om man kan lära sig programmera eller förstå ett komplicerat datorspel borde det knappast vara något problem att kunna stava till mer än sitt eget namn. Inte ens min ovanligt begåvade syster är särskilt duktig på att stava. Kunskapen väljs bort. Det glöms bort att för att kunna utvecklas vidare måste man ha en stadig grund att stå på. Dessutom är det fel att kräva av eleverna att de ska kunna föra egna resonemang redan som elvaåringar. Nej, jag må säga att den irländska grundskolan har förstått det hela bättre. Disciplinen är hård, men vad de kan! Det är arbetsro på lektionerna, rimliga (ganska höga) krav, ros när man varit duktig. läxor som ska vara gjorda. Eleverna har respekt för läraren och (i de flesta fallen) tvärtom. Har man svårt i ett ämne får man extra hjälp och det är ingen som ser ner på en för det. Att man har kvar samma system av disciplin, lära-utantill och brist på frihet/ansvar på gymnasiet är däremot en stor miss. Men (det lärde vi oss förresten också av Anita - inga "och" och "men" i början av mening!) grundskolan. Alla tjänar på att lära sig. Tänk så många begåvade barn vars dörrar stängs eftersom de aldrig fått den uppmuntran de behöver. Det måste finnas andra sätt...
För mig är det så självklart, går man i sjuan ska man kunna stava. Att jag skrev i stort sett felfritt redan i trean (åtminstone vad det gäller stavningen, innehållet är lite svårare att försvara) är kanske mer undantag än regel nu för tiden. Det är nästan en plåga att läsa igenom scouternas loggböcker ibland. Det är stavfel på de mest elementära orden, oftast inte mer än en mening för att beskriva vad som hänt på mötet eller hajken. Vad hände med de långa sidorna av förtal och annat underhållande? Det verkar som om mina, till trots helt normalbegåvade barn (ett par är riktigt vassa) inte kan klara av den enklaste skrivuppgiften, vilket är klart oroande. Jag var inte heller någon höjdare på svenska de första ett och ett halvt åren. Jag vägrades extra hjälp, till trots att jag inte kunde ett ord ordentlig svenska, och mina prov rättade aldrig på stavfel. Sedan började jag högstadiet och fick Anita i svenska... Visserligen tyckte jag aldrig då att svenska var roligt, men i efterhand har jag glatt kunnat konstatera hur mycket hon ändå gett mig. Jag kan stava. Jag kan skriva med en någorlunda korrekt grammatik. Jag skriver inte talspråk (gissa om jag fick en chock när jag insåg att hälften av mina nya "klasskamrater" fortfarande skrev "dom" om de och dem, sen och nåt istället för sedan och något i sina formella texter!), något som ibland kan gå till överdrift. Jag särskriver inte, och har väldigt svårt att förstå hur man inte kan höra om ordet ska hänga ihop eller inte ("Brödet bakat av helvete" undantages). Japp. Jag har blivit en besserwisser vad gäller svenska språket. Samtidigt är jag övertygad om att standarden i vår svenskklass med Anita var betydligt högre än på många andra platser. Vi vår många som hatade det, men ibland fungerar det helt enkelt bäst med gammeldags inlärningsmetoder.
Jag vägrar tro på att folk inte kan lära sig. Om man kan lära sig programmera eller förstå ett komplicerat datorspel borde det knappast vara något problem att kunna stava till mer än sitt eget namn. Inte ens min ovanligt begåvade syster är särskilt duktig på att stava. Kunskapen väljs bort. Det glöms bort att för att kunna utvecklas vidare måste man ha en stadig grund att stå på. Dessutom är det fel att kräva av eleverna att de ska kunna föra egna resonemang redan som elvaåringar. Nej, jag må säga att den irländska grundskolan har förstått det hela bättre. Disciplinen är hård, men vad de kan! Det är arbetsro på lektionerna, rimliga (ganska höga) krav, ros när man varit duktig. läxor som ska vara gjorda. Eleverna har respekt för läraren och (i de flesta fallen) tvärtom. Har man svårt i ett ämne får man extra hjälp och det är ingen som ser ner på en för det. Att man har kvar samma system av disciplin, lära-utantill och brist på frihet/ansvar på gymnasiet är däremot en stor miss. Men (det lärde vi oss förresten också av Anita - inga "och" och "men" i början av mening!) grundskolan. Alla tjänar på att lära sig. Tänk så många begåvade barn vars dörrar stängs eftersom de aldrig fått den uppmuntran de behöver. Det måste finnas andra sätt...