Louise med E

(Alltså. Har länge tänkt skriva ett eget "sommarprat". Hade inget bättre för mig ikväll... Imorgon ska jag spela in det med musik och allt. Älskar att "berätta" :)). Vet att det är långt men snälla, är intresserad av vad ni tycker. Om inte annat kan ni ju lyssnar f.o.m. imorgon...

---

Musik: Original Of The Species – U2

Det där var låten ”Original Of The Species” med U2, en av mina favoritgrupper. Sedan jag först hörde den låten för ett par år sedan har den etsat sig fast i mitt medvetande. Det känns som om den talar till just mig, till alla sökande och drivande ungdomar, och kanske även vuxna, men allra mest till mig. Jag som har så bråttom att bli vuxen ”på riktigt”. Jag som nästan ser ned på dem som är bara något år yngre samtidigt som jag söker kontakt med dem som är mycket äldre. Det är nog en typisk tonårsgrej, men ändå. ”The end is not as fun as the start”, sjunger Bono. Han har nog rätt. Han om någon borde väl veta, eller?
Jag har alltid velat vara speciell, velat stå ut och göra ett intryck på andra. Jag vill att andra ska komma ihåg mig. Jag försöker imponera; med min sång, med mina språkkunskaper eller med min livshistoria. Den sistnämnda brukar ge mig rätt mycket uppmärksamhet. ”Jahaaa. Det är därför du heter Louise och uttalar e:et”. Ja, det är så jag heter: Louise, inte Louise. Louise F****s, sångerska och skribent och nybliven student som jag har börjat titulera mig, och det är jag som är dagens sommarvärd.

Musik: Innerst i sjelen – Sissel Kyrkjebø.

Innerst i sjelen med den fantastiska norska sopranen Sissel Kyrkjebø. Hon spelades ofta hemma hos oss under mina tidigare barndomsår.

Jag föddes en solig söndagsmorgon i slutet på maj, på Gentofte Hospital utanför Köpenhamn. Mina föräldrar är danska, min pappa är uppvuxen i Sverige, men är likväl dansk, både genom pass och medvetet val. Jag kommer inte ihåg någonting alls från mina första år i Danmark. Sommaren 1990 när jag just hade fyllt två år flyttade vi till Stavanger på Norges västkust efter att pappa fått ett jobberbjudande. Från början var det tänkt att vi skulle bo utomlands i två år och sedan återvända till Danmark. Sexton år senare sitter jag här i Stockholm. Det blir verkligen aldrig som man tänkt sig. I Norge fick jag en lillasyster. Hon föddes dagen innan det stora firandet, den syttende mai. Alla hade trott att hon skulle vara en pojke och det var redan bestämt att han skulle heta Nikolai. Det blev en liten Charlotte istället och jag fick en killdocka med orange, spretigt hår som jag döpte till just Nikolai. I december 1994 bar färden vidare mot den gröna ön. Min mamma var gravid igen och den här gången visste vi att det skulle vara en tjej. Hon föddes i april 1995 och fick namnet Katrine. När vi kom till Sverige för nästan åtta år sedan, i december 1998 blev det inga fler barn. Vi fick en hund som döptes till Chili.

Musik: Irish Son – Brian McFadden

Ni hörde Irish Son med Brian McFadden.
   
Jag älskar Irland. Inte bara som ett vackert land med fin natur, mysiga pubar och vänliga människor, men som det land jag tillbringat stor del av min barndom och där jag känner mig hemma. Det konstiga är att när vi bodde där var vi ändå alltid de som var annorlunda. Vi umgicks nästan inte alls med våra grannar och när vi var bortresta, vilket vi var ganska ofta med tanke på hur utspridd min släkt är, hände det ofta att de pre-pubertala killarna på gatan var inne i trädgården, förstörde våra gungor och en gång till och med taket på vårt trädgårdsskjul. Vi var annorlunda, lite för annorlunda helt enkelt och var man än kommer i världen kommer det alltid finnas några som utnyttjar det.

I skolan hade jag aldrig några problem. Tvärtom var jag en av de populäraste tjejerna i klassen – vi var bara fem eller sex stycken. I byn Malahide där vi bodde fanns fem låg- och mellanstadieskolor och en högstadie- och gymnasieskola. St. Andrew’s National School var den enda som inte var kopplad till den katolska kyrkan. Den var bunden till den anglikanska kyrkan, men här gick barn med alla olika ursprung och religioner… så utspritt som det nu var på Irland i mitten av 90-talet. Det är samma skola som även Adam Clayton och The Edge i U2 gick i lite mer än tjugo år tidigare. I min årskull var vi alltså vara fem eller sex tjejer, beroende på vilket år det var, och en elva, tolv killar. Under hela min skoltid där delade vi klassrum och lärare med klassen som var under oss. Som mest  var vi fyrtio elever i klassrummet, med den enda läraren. Men det fungerade uppenbarligen ganska väl. Jag var studiebegåvad och hade lätt för mig. Jag tyckte om att vara i skolan och att lära mig nya saker. Sommaren mellan ettan och tvåan läste jag min allra första riktiga bok. Det var ”En Liten Prinsessa” av Frances Hodgson Burnett och den var mer än 300 sidor lång. Sedan dess har jag läst om den minst tjugo gånger och den är fortfarande bland mina absoluta favoritböcker. Jag blev en läsare.

Musik: Journey To The Past – Anastasia

Det där var sångerskan Aaliyah med Journey To The Past, från den tecknade filmen Anastasia.

Läsningen var det ja. Jag blev snabbt känd som klassens läshäst. Jag läste allt, allt jag kunde komma över! Speciellt gillade jag de här berättelserna om små flickor vars liv förändrades, eller så var de med om ett stort äventyr, eller så var det väldigt synd om dem. Jag älskade att tycka synd om dem. Med tanke på hur bra mitt eget liv var, är det kanske inte så konstigt att jag ständigt letade efter den där gränsen. Jag lekte gammaldags skola med min lillasyster, med sadistiska lärare och skoluniform som var strängare än den vi hade till vardags i St. Andrew’s. I mina skolvärldslekar var jag alltid den fräcka, som utmanade läraren och gjorde elaka saker. I den riktiga skolvärlden har jag alltid varit stjärneleven som sällan ifrågasätter något och aldrig stör. Inte förrän mina sista år på gymnasiet började jag ifrågasätta det jag ansåg var fel, både i systemet och när jag inte höll med om vad läraren sa.

Samtidigt som vi hade det så bra, levde vi i en värld där man inte behövde gå långt för att träffa de mindre bemedlade. När vi besökte Dublin satt det alltid tiggare på gatorna, ibland barn. Ofta plingade det på dörrarna, mödrar med små barn och barnvagnar som bad om vad som helst, gamla babykläder, en kastrull, lite pengar eller mat. Jag minns särskilt en gång då en pojke i min egen ålder ringde på dörren dagen efter Halloween – det är en stor högtid – och frågade om jag hade lite ”blue pens”. Jag förstod inte vad han ville med blåa bläckpennar till och ropade på mamma. Det visade sig att han bad om ett par pence. Vi bodde båda norr om Dublin med levde så skilda liv att jag inte kunde förstå vad han sa.

Idag är Irland ett annat land än det var när vi flyttade dit i 1994. Det har blivit ett rikt land, ett land som folk numera emigrerar till istället för från. Där finns jobb. Där finns pengar att tjäna. Mycket har förändrats. Och nu när jag planerar att snart återvända igen kommer det att vara ett annat land, vare sig jag vill det eller inte. Men innerst inne, vet jag att jag kommer att återvända till den plats jag älskade. Hur jag vet det? För att jag inte visste vad det var jag älskade, och därför aldrig kan förlora det…

Musik: Min Astrakan – Kristina från Duvemåla  

”Finns den kvar, den plats ännu, som var ditt hem, frågar du?” sjunger Helen Sjöholm som Kristina i den fantastiska musikalen Kristina från Duvemåla. Eller förresten, jag vet inte alls om musikalen verkligen var, eller är, fantastisk. Visserligen älskar jag både musiken och Vilhelm Mobergs böcker som den grundar sig på, men jag såg aldrig själva musikalen. Ändå finns det få verk, både litterära och musikaliska, som berör mig mer. På något sätt känns det som om det är min berättelse det handlar om. Jag är Kristina. Som undrar var hemma är någonstans. Jag kan identifiera mig i hennes resa, hennes saknad, även om min saknad kanske är något mer abstrakt än hennes. Kristina visste var hennes verkliga hem fanns, Sverige och Duvemåla fanns alltid där, som konkreta platser i hennes hjärta. Jag vet bara att jag saknar det, men inte var det finns.

Hemma är ett konstigt ord. Hemma är hemmet, rummet jag sitter i och väggarna jag själv har målat. Hemma är den röda tegelbyggnaden med den konstiga utformade trädgården. Hemma är där min familj finns, där mamma är ”mor” och lunchen består av danskt ”rugbröd” med olika pålägg. Hemma är där jag känner mig helt avslappnad och öppen gentemot allt och alla, där jag inte är rädd för att hälsa på främlingar eller fråga om hjälp. Hemma är… ja, var är det egentligen? Och vad är jag egentligen? Mitt pass säger att jag är dansk. Mitt hjärta säger att jag är allt möjligt och ingenting. Jag vet helt enkelt inte var jag kommer ifrån. Jag skulle aldrig vilja vara utan min upplevelserika uppväxt, men ibland så avundas jag de som vet var de kommer ifrån. Var de än far och hamnar här i världen vet de ändå var de kommer ifrån. Och det gör inte jag. Jag tillhör ingen plats, fast det låter bättre på engelska – ”I don’t belong anywhere”. Men jag har kommit på en grej: Om jag inte kan tillhöra någon plats kan den platsen få tillhöra mig istället. Jag kan göra hela världen till mitt hem! Jag kan höra hemma överallt, även om det alltid är temporärt. Jag kan inte dela på mig, men jag kan få platsen att tillhöra mig. Här kommer en liveversion av en av mina absoluta favoritlåtar; Tra Te E Il Mare, Mellan Dig Och Havet, med den underbara italienska sångerskan Laura Pausini:

Musik: Tra Te E Il Mare – Laura Pausini

Att flytta till Sverige som tioåring och börja i femte klass var inte det lättaste. Jag hoppade över en klass och var plötsligt yngst av alla. Det fanns redan grupperingar, och redan från början hamnade jag utanför. Det första halvåret var en plåga. Sedan, i början av sjätte klass kom det en person för att prata med oss. Hon hade blå skjorta och bruna flätor och en sälformad brosch i senitlera. Hon hette Anna Maria, men kallades Anna, eller Säl och var scoutledare. Hon hade slagit vad om tårta med de andra scoutledarna att hon minsann kunde få sjätteklassare att börja i scouterna. Och det kunde hon. Vi var två personer från min klass som kom till scoutmötet kommande tisdag där det, precis som utlovat bjöds på tårta. Än idag är jag tacksam för att Anna drog in mig i scoutrörelsen. Det är här jag har nästan alla mina vänner idag, det är här jag har varit med om de mest hisnande äventyren, de mest absurda situationerna, de roligaste resorna och träffat de mest fantastiska människorna. Jag har utvecklats som ledare och lärt mig att ta ansvar på ett sätt som jag annars aldrig hade fått. Jag har haft oerhört roligt. Nu håller jag på att trappa ned igen, efter sommaren flyttar jag och vill försöka att ägna mig åt lite andra saker. Men helt bort försvinner jag förstås inte. För som vi så ofta säger, och som Anna skrev i kortet jag fick när jag blev student ”En gång scout, alltid scout”. Och det tänker jag hålla fast vid även om jag nu ska ge mig iväg ut i vida världen och upptäcka livet självt, som Dixie Chicks sjunger om i The Long Way Around:

Musik: The Long Way Around – Dixie Chicks

Jag är på väg ut i världen. Det är en alldeles svindlande tanke. För första gången i mitt liv vet jag inte precis vad jag kommer att göra i september. Det finns så oerhört mycket jag vill göra. Jag vill lära mig italienska, jag vill lära mig flytande franska, jag vill bli bra på att spela piano och gitarr. Jag vill försöka återvinna min förlorade iriska. Jag vill skriva sånger och spela och sjunga och uppträda för en publik och kunna leva av det. Jag vill hitta tålamodet, inspirationen och den extra kreativiteten som krävs för att kunna skriva en roman. Jag vill plugga litteratur, lingvistik, historia och psykologi. Jag vill hjälpa andra att uppnå något, inspirera dem, glädja dem. Och jag vill att allt ska hända nu! Jag vill att allt ska förverkligas. Jag vill ha en garanti att om jag verkligen jobbar hårt och låter ambitionen driva mig så kommer jag att kunna nå mina mål och förverkliga mina drömmar. Men någon sådan finns inte. Jag tror inte fullt ut på att allt kan bli sant. Då blir det nog inte det. Men åh, vad jag vill! Man uppnår det man vill uppnå håller alla på att tala om för mig för tillfället. Jag kan tala om det för alla er också, för det är faktiskt något jag tror på. Man uppnår det man verkligen vill uppnå.

Men ändå. Mål och ambitioner till trots är det nog viktigt att vi inte glömmer bort att leva, på riktigt alltså. Bara släppa allt och gå ut i solskenet, dansa barfota genom skogen och springa genom den varma augustinatten. Känna friheten och livet. Visserligen ingen evighet, men det gör inget! ”For every fall I’ll ever break, each moments breath I wanna taste. Confidence and consicence, decadent extravagance, neverending providence for loving when I had the chance” sjunger Andrea Corr i låten ”Angel” som jag ska spela nu. Tack för att ni lyssnade. Även om allt inte var så vettigt så kanske ni tyckte det var lite intressant? Eller underhållande? Annars får ni skylla er själva, ni kunde ju faktiskt ha stängt av. Men till alla er som inte gjort det, tack tack tack och en riktigt bra sommar på er alla!

Musik: Angel – The Corrs