Louise med E

Idag har det gått fem år. Fem år sedan världen började förändras mer drastiskt än någonsin förr. Fem år under vilka krigen i Irak och Afghanistan, självmordsbombningar, och ett konstant terroristhot inte endast blivit verklighet, men vardag. Jag kommer knappt ihåg hur det var förut - hur det var att gå igenom säkerhetskontrollerna på flygplatsen utan att behöva oroa sig för att något i ens baggage skulle klassas som skarpt föremål, hur det var när nyhetsinslagen inte alltid innehöll antalet dödsoffer för dagens självmordsattack i Mellanöstern... Hur var det att inte känna en oro för det vi så ständigt blir påminda om - det kan hända mig. Närsomhelst.

Som för så många andra är 11 september 2001 en dag jag sent kommer att glömma. Det var en tisdag bland så många andra. Början på terminen, fortfarande fanns den en aning sommar kvar i luften. Jag hade precis kommit hem från skolan och vi skulla dricka te i vardagsrummet, både mamma och systrar, såsom vi gjorde på den tiden. Pappa var i Köpenhamn och jobbade. Han skulle flyga iväg till London nästa dag för att vara med på lanseringen av en bok som han medverkat i på något sätt. Klockan var runt fyra på eftermiddagen då han ringde hem och sade åt oss att tända för tv:n - två flygplane hade flugit in i World Trade Center i New York. På CNN såg vi det södra tornet kollapsa. Live. Jag var tvungen att gå till biblioteket och lämna tillbaka några böcker innan det stängde vid femtiden. Det var så underligt; utanför var allt precis som vanligt, medan världen höll på att förändras. Därhemma hade jag fortfarande läxor som väntade på mig. Jag skulle skriva en uppsats till engelskan om "Mitt stora intresse". Allt mitt pianospelande, sjungande, scouting och tennis verkade så banalt. De få meningar jag plitade ihop ströks snabbt igen. Till slut bestämde jag mig för att skriva om någonting lite mer ovanligt, där jag kunde få utlopp att skriva om det som kändes viktigast just då. Jag skrev om mitt intresse för lärandet; speciellt historia och nutida händelser ("current evemts") och hur de berrörde oss. När jag tittar på uppsatsen idag inser jag hur dålig den var rent stilistiskt sett. Det är ju alltid skönt att se att en utvecklats lite :).

Kvällen kom och eftersom det var en tisdag var det som vanligt scoutmöte med Skogsluffarna i Näsbypark (jag hade just påbörjat min sista termin i NP Scoutkår, vilket jag inte visste helt då, men ändå kanske hade en liten föraning om. Men det är en annan historia). Eller helt vanligt var den förstås inte, föräldrarmöte på patrullscouterna hör inte till det vanligaste. Jag kommer aldrig att glömma det första jag sa när jag pratade med mina jämnåriga om det som hänt på andra sidan Atlanten. Jag sa att jag kunde förstå kaparna. Jag var tretton år gammal och trots min intellektualitet och mitt intresse för "nutida händelser" var jag ändå ganska oförstående och skyddad mot den stora, elaka världen där utanför (eller ja, mer eller mindre iaf). Jag hade knappt någonsin hört talas om Afghanistan, för att inte nämna Al Qaeda och Usama Bin Ladin. Ord som terrorist och kapare fanns inte i mitt ordförråd.  Allt jag förstod var att de här desperata människorna var så desperata att få Amerika att lyssna på vad de hade att säga att de tog till så desperata åtgärder. Det var så jag uppfattade det... och jag påstod att jag förstod. Det gick nog många år innan jag verkligen förstod vad det var som hände, innan de tusentals människor som dog blev riktigt människor, lika levande som du och jag. Jag har fortfarande svårt att förstå. Ibland tillåter jag det inte ens att sjunka in. Det händer alldeles för mycket hemskt i världen. Det är underligt att tänka på att medan så många liv slogs i spillror satt vi och lyssnade på Annas berättelse om hur hennes mamma köpt bubbelplast till hennes första hajk, att använda som liggunderlag till hennes poppande patrullkamraters stora förtjusning. Det var en rolig historia, och det tycker jag fortfarande, men ändå? Vardagligheten blev så tydlig.

CNN stod på hela kvällen och halva natten. Mamma oroade sig över att pappa skulle flyga till England dagen därpå. Min världsbild förändrades. Jag kan nog säkert säga att Elfte September blev min vändpunkt. Jag började så sakta komma ut ur min trygga naïva världsbubbla (den som min femtonåriga syster till stor del lever kvar i...) och påbörjade på något sätt processen som det innebär att bli vuxen i världen.

Sedan kanske många tycker att det sätta alldeles för mycket fokus på 9/11, men det går ändå inte att förneka. Idag för exakt fem år sedan blev det plågsamt uppenbart hur sårbart allt vi är och strävar efter är. Och för vissa blev livet aldrig sig likt igen.

Då var sommarens danmarkbesök avklarat också. Fyra dagar nere hos min mormor i St. Heddinge tillsammans med mamma och yngsta systern. Tur att det inte var längre. Det är alltid lite ansträngande att besöka min mormor. Hon är gammal, 85 år gammal nu och är en av de mest pessimistiska personerna jag känner. Om det finns något som helst negativt att tillägga kan man lita på att hon kommer med det. Tyvärr... Hon älskar ju att vi kommer och vill innerst inne inget ont, men har bara så svårt att visa det ibland. Hennes sätt att vara så nedlåtande överför vad andra åstadkommer, hennes naturligt negativa inställning till allt, allt, ALLT! Jag är tillräckligt gammal och har tillräckligt mycket självkänsla numera för att inte ta allt hon säger så hårt, och att säga ifrån när det helt enkelt blir för mycket. Samtidigt känner jag en sådan oerhörd skuld för att jag känner som jag gör. Jag älskar ju henne. Och jag vet att hon älskar mig - hon hittar saker i källaren som hon aldrig använt som jag får till mitt nya hem, praktiska saker: skålar och brickor och en rolig flasköppnare som varit morfars. Det är så jävla svårt att veta hur en ska känna ibland. Och så fruktansvärt sorligt. Det är ju ändå värst för henne själv att hon har en sådan inställning. Hon sårar många som inte känner henne ordentligt. Hon har inte så många vänner (fast det är nog ganska vanligt i den åldern... gamla människor har det ju med att dö). Men tänk om hon någon gång kunde tänka utanför sin egen värld. Tänk om hon tackade ja till att komma upp till Stockholm och fira jul med sin dotters familj istället för att genast säga nej med enda ursäkt att hon trivs bäst hemma. Tänk om... fast så kan en ju alltid säga. Jag önskar bara att det vore annorlunda. För innerst inne vill hon oss så väl. Innerst inne är hon en fantastisk människa... tänk om hon bara förstått att kommunicera sådant innan det blev försent.

(Alltså. Har länge tänkt skriva ett eget "sommarprat". Hade inget bättre för mig ikväll... Imorgon ska jag spela in det med musik och allt. Älskar att "berätta" :)). Vet att det är långt men snälla, är intresserad av vad ni tycker. Om inte annat kan ni ju lyssnar f.o.m. imorgon...

---

Musik: Original Of The Species – U2

Det där var låten ”Original Of The Species” med U2, en av mina favoritgrupper. Sedan jag först hörde den låten för ett par år sedan har den etsat sig fast i mitt medvetande. Det känns som om den talar till just mig, till alla sökande och drivande ungdomar, och kanske även vuxna, men allra mest till mig. Jag som har så bråttom att bli vuxen ”på riktigt”. Jag som nästan ser ned på dem som är bara något år yngre samtidigt som jag söker kontakt med dem som är mycket äldre. Det är nog en typisk tonårsgrej, men ändå. ”The end is not as fun as the start”, sjunger Bono. Han har nog rätt. Han om någon borde väl veta, eller?
Jag har alltid velat vara speciell, velat stå ut och göra ett intryck på andra. Jag vill att andra ska komma ihåg mig. Jag försöker imponera; med min sång, med mina språkkunskaper eller med min livshistoria. Den sistnämnda brukar ge mig rätt mycket uppmärksamhet. ”Jahaaa. Det är därför du heter Louise och uttalar e:et”. Ja, det är så jag heter: Louise, inte Louise. Louise F****s, sångerska och skribent och nybliven student som jag har börjat titulera mig, och det är jag som är dagens sommarvärd.

Musik: Innerst i sjelen – Sissel Kyrkjebø.

Innerst i sjelen med den fantastiska norska sopranen Sissel Kyrkjebø. Hon spelades ofta hemma hos oss under mina tidigare barndomsår.

Jag föddes en solig söndagsmorgon i slutet på maj, på Gentofte Hospital utanför Köpenhamn. Mina föräldrar är danska, min pappa är uppvuxen i Sverige, men är likväl dansk, både genom pass och medvetet val. Jag kommer inte ihåg någonting alls från mina första år i Danmark. Sommaren 1990 när jag just hade fyllt två år flyttade vi till Stavanger på Norges västkust efter att pappa fått ett jobberbjudande. Från början var det tänkt att vi skulle bo utomlands i två år och sedan återvända till Danmark. Sexton år senare sitter jag här i Stockholm. Det blir verkligen aldrig som man tänkt sig. I Norge fick jag en lillasyster. Hon föddes dagen innan det stora firandet, den syttende mai. Alla hade trott att hon skulle vara en pojke och det var redan bestämt att han skulle heta Nikolai. Det blev en liten Charlotte istället och jag fick en killdocka med orange, spretigt hår som jag döpte till just Nikolai. I december 1994 bar färden vidare mot den gröna ön. Min mamma var gravid igen och den här gången visste vi att det skulle vara en tjej. Hon föddes i april 1995 och fick namnet Katrine. När vi kom till Sverige för nästan åtta år sedan, i december 1998 blev det inga fler barn. Vi fick en hund som döptes till Chili.

Musik: Irish Son – Brian McFadden

Ni hörde Irish Son med Brian McFadden.
   
Jag älskar Irland. Inte bara som ett vackert land med fin natur, mysiga pubar och vänliga människor, men som det land jag tillbringat stor del av min barndom och där jag känner mig hemma. Det konstiga är att när vi bodde där var vi ändå alltid de som var annorlunda. Vi umgicks nästan inte alls med våra grannar och när vi var bortresta, vilket vi var ganska ofta med tanke på hur utspridd min släkt är, hände det ofta att de pre-pubertala killarna på gatan var inne i trädgården, förstörde våra gungor och en gång till och med taket på vårt trädgårdsskjul. Vi var annorlunda, lite för annorlunda helt enkelt och var man än kommer i världen kommer det alltid finnas några som utnyttjar det.

I skolan hade jag aldrig några problem. Tvärtom var jag en av de populäraste tjejerna i klassen – vi var bara fem eller sex stycken. I byn Malahide där vi bodde fanns fem låg- och mellanstadieskolor och en högstadie- och gymnasieskola. St. Andrew’s National School var den enda som inte var kopplad till den katolska kyrkan. Den var bunden till den anglikanska kyrkan, men här gick barn med alla olika ursprung och religioner… så utspritt som det nu var på Irland i mitten av 90-talet. Det är samma skola som även Adam Clayton och The Edge i U2 gick i lite mer än tjugo år tidigare. I min årskull var vi alltså vara fem eller sex tjejer, beroende på vilket år det var, och en elva, tolv killar. Under hela min skoltid där delade vi klassrum och lärare med klassen som var under oss. Som mest  var vi fyrtio elever i klassrummet, med den enda läraren. Men det fungerade uppenbarligen ganska väl. Jag var studiebegåvad och hade lätt för mig. Jag tyckte om att vara i skolan och att lära mig nya saker. Sommaren mellan ettan och tvåan läste jag min allra första riktiga bok. Det var ”En Liten Prinsessa” av Frances Hodgson Burnett och den var mer än 300 sidor lång. Sedan dess har jag läst om den minst tjugo gånger och den är fortfarande bland mina absoluta favoritböcker. Jag blev en läsare.

Musik: Journey To The Past – Anastasia

Det där var sångerskan Aaliyah med Journey To The Past, från den tecknade filmen Anastasia.

Läsningen var det ja. Jag blev snabbt känd som klassens läshäst. Jag läste allt, allt jag kunde komma över! Speciellt gillade jag de här berättelserna om små flickor vars liv förändrades, eller så var de med om ett stort äventyr, eller så var det väldigt synd om dem. Jag älskade att tycka synd om dem. Med tanke på hur bra mitt eget liv var, är det kanske inte så konstigt att jag ständigt letade efter den där gränsen. Jag lekte gammaldags skola med min lillasyster, med sadistiska lärare och skoluniform som var strängare än den vi hade till vardags i St. Andrew’s. I mina skolvärldslekar var jag alltid den fräcka, som utmanade läraren och gjorde elaka saker. I den riktiga skolvärlden har jag alltid varit stjärneleven som sällan ifrågasätter något och aldrig stör. Inte förrän mina sista år på gymnasiet började jag ifrågasätta det jag ansåg var fel, både i systemet och när jag inte höll med om vad läraren sa.

Samtidigt som vi hade det så bra, levde vi i en värld där man inte behövde gå långt för att träffa de mindre bemedlade. När vi besökte Dublin satt det alltid tiggare på gatorna, ibland barn. Ofta plingade det på dörrarna, mödrar med små barn och barnvagnar som bad om vad som helst, gamla babykläder, en kastrull, lite pengar eller mat. Jag minns särskilt en gång då en pojke i min egen ålder ringde på dörren dagen efter Halloween – det är en stor högtid – och frågade om jag hade lite ”blue pens”. Jag förstod inte vad han ville med blåa bläckpennar till och ropade på mamma. Det visade sig att han bad om ett par pence. Vi bodde båda norr om Dublin med levde så skilda liv att jag inte kunde förstå vad han sa.

Idag är Irland ett annat land än det var när vi flyttade dit i 1994. Det har blivit ett rikt land, ett land som folk numera emigrerar till istället för från. Där finns jobb. Där finns pengar att tjäna. Mycket har förändrats. Och nu när jag planerar att snart återvända igen kommer det att vara ett annat land, vare sig jag vill det eller inte. Men innerst inne, vet jag att jag kommer att återvända till den plats jag älskade. Hur jag vet det? För att jag inte visste vad det var jag älskade, och därför aldrig kan förlora det…

Musik: Min Astrakan – Kristina från Duvemåla  

”Finns den kvar, den plats ännu, som var ditt hem, frågar du?” sjunger Helen Sjöholm som Kristina i den fantastiska musikalen Kristina från Duvemåla. Eller förresten, jag vet inte alls om musikalen verkligen var, eller är, fantastisk. Visserligen älskar jag både musiken och Vilhelm Mobergs böcker som den grundar sig på, men jag såg aldrig själva musikalen. Ändå finns det få verk, både litterära och musikaliska, som berör mig mer. På något sätt känns det som om det är min berättelse det handlar om. Jag är Kristina. Som undrar var hemma är någonstans. Jag kan identifiera mig i hennes resa, hennes saknad, även om min saknad kanske är något mer abstrakt än hennes. Kristina visste var hennes verkliga hem fanns, Sverige och Duvemåla fanns alltid där, som konkreta platser i hennes hjärta. Jag vet bara att jag saknar det, men inte var det finns.

Hemma är ett konstigt ord. Hemma är hemmet, rummet jag sitter i och väggarna jag själv har målat. Hemma är den röda tegelbyggnaden med den konstiga utformade trädgården. Hemma är där min familj finns, där mamma är ”mor” och lunchen består av danskt ”rugbröd” med olika pålägg. Hemma är där jag känner mig helt avslappnad och öppen gentemot allt och alla, där jag inte är rädd för att hälsa på främlingar eller fråga om hjälp. Hemma är… ja, var är det egentligen? Och vad är jag egentligen? Mitt pass säger att jag är dansk. Mitt hjärta säger att jag är allt möjligt och ingenting. Jag vet helt enkelt inte var jag kommer ifrån. Jag skulle aldrig vilja vara utan min upplevelserika uppväxt, men ibland så avundas jag de som vet var de kommer ifrån. Var de än far och hamnar här i världen vet de ändå var de kommer ifrån. Och det gör inte jag. Jag tillhör ingen plats, fast det låter bättre på engelska – ”I don’t belong anywhere”. Men jag har kommit på en grej: Om jag inte kan tillhöra någon plats kan den platsen få tillhöra mig istället. Jag kan göra hela världen till mitt hem! Jag kan höra hemma överallt, även om det alltid är temporärt. Jag kan inte dela på mig, men jag kan få platsen att tillhöra mig. Här kommer en liveversion av en av mina absoluta favoritlåtar; Tra Te E Il Mare, Mellan Dig Och Havet, med den underbara italienska sångerskan Laura Pausini:

Musik: Tra Te E Il Mare – Laura Pausini

Att flytta till Sverige som tioåring och börja i femte klass var inte det lättaste. Jag hoppade över en klass och var plötsligt yngst av alla. Det fanns redan grupperingar, och redan från början hamnade jag utanför. Det första halvåret var en plåga. Sedan, i början av sjätte klass kom det en person för att prata med oss. Hon hade blå skjorta och bruna flätor och en sälformad brosch i senitlera. Hon hette Anna Maria, men kallades Anna, eller Säl och var scoutledare. Hon hade slagit vad om tårta med de andra scoutledarna att hon minsann kunde få sjätteklassare att börja i scouterna. Och det kunde hon. Vi var två personer från min klass som kom till scoutmötet kommande tisdag där det, precis som utlovat bjöds på tårta. Än idag är jag tacksam för att Anna drog in mig i scoutrörelsen. Det är här jag har nästan alla mina vänner idag, det är här jag har varit med om de mest hisnande äventyren, de mest absurda situationerna, de roligaste resorna och träffat de mest fantastiska människorna. Jag har utvecklats som ledare och lärt mig att ta ansvar på ett sätt som jag annars aldrig hade fått. Jag har haft oerhört roligt. Nu håller jag på att trappa ned igen, efter sommaren flyttar jag och vill försöka att ägna mig åt lite andra saker. Men helt bort försvinner jag förstås inte. För som vi så ofta säger, och som Anna skrev i kortet jag fick när jag blev student ”En gång scout, alltid scout”. Och det tänker jag hålla fast vid även om jag nu ska ge mig iväg ut i vida världen och upptäcka livet självt, som Dixie Chicks sjunger om i The Long Way Around:

Musik: The Long Way Around – Dixie Chicks

Jag är på väg ut i världen. Det är en alldeles svindlande tanke. För första gången i mitt liv vet jag inte precis vad jag kommer att göra i september. Det finns så oerhört mycket jag vill göra. Jag vill lära mig italienska, jag vill lära mig flytande franska, jag vill bli bra på att spela piano och gitarr. Jag vill försöka återvinna min förlorade iriska. Jag vill skriva sånger och spela och sjunga och uppträda för en publik och kunna leva av det. Jag vill hitta tålamodet, inspirationen och den extra kreativiteten som krävs för att kunna skriva en roman. Jag vill plugga litteratur, lingvistik, historia och psykologi. Jag vill hjälpa andra att uppnå något, inspirera dem, glädja dem. Och jag vill att allt ska hända nu! Jag vill att allt ska förverkligas. Jag vill ha en garanti att om jag verkligen jobbar hårt och låter ambitionen driva mig så kommer jag att kunna nå mina mål och förverkliga mina drömmar. Men någon sådan finns inte. Jag tror inte fullt ut på att allt kan bli sant. Då blir det nog inte det. Men åh, vad jag vill! Man uppnår det man vill uppnå håller alla på att tala om för mig för tillfället. Jag kan tala om det för alla er också, för det är faktiskt något jag tror på. Man uppnår det man verkligen vill uppnå.

Men ändå. Mål och ambitioner till trots är det nog viktigt att vi inte glömmer bort att leva, på riktigt alltså. Bara släppa allt och gå ut i solskenet, dansa barfota genom skogen och springa genom den varma augustinatten. Känna friheten och livet. Visserligen ingen evighet, men det gör inget! ”For every fall I’ll ever break, each moments breath I wanna taste. Confidence and consicence, decadent extravagance, neverending providence for loving when I had the chance” sjunger Andrea Corr i låten ”Angel” som jag ska spela nu. Tack för att ni lyssnade. Även om allt inte var så vettigt så kanske ni tyckte det var lite intressant? Eller underhållande? Annars får ni skylla er själva, ni kunde ju faktiskt ha stängt av. Men till alla er som inte gjort det, tack tack tack och en riktigt bra sommar på er alla!

Musik: Angel – The Corrs

Jag ska inte tänka på framtiden den närmsta tiden, tror jag. Jag blir så oerhört rädd för mitt beslut. Det är alldeles för överväldigande. Varje gång jag går längs den välkända vägen mellan tåget och skolan som jag nött varje dag i snart tre år, varje gång jag cyklar till scouterna eller går ut med hunden och ser våren komma krypande så sakta, hör fåglarnas sång, känner den mjuka vårbrisen, kan jag inte låta bli att tänka att det snart är slut. Det är min sista vår i Näsbypark, min sista vår i Sverige. Kanske någonsin? Jag har inga planer på att återvända och för första gången är jag ensam. Alldeles, alldeles ensam. Det är överväldigande. Hela mitt liv kommer att förändras så radikalt när jag slungas in i min nya verklighet. Jag har aldrig trivts så bra här som jag gör nu. Efter sju och ett halvt år har jag äntligen funnit mig tillrätta. Återigen dags att bryta upp. Det är nog mitt öde; att aldrig riktigt höra hemma någonstans samtidigt som jag kan smälta in var jag än kommer.

Men ibland önskar jag, ibland önskar jag så innerligt att jag faktiskt hörde hemma någonstans. Att det alltid skulle finnas en trygg plats att återvända till, var vägen än bär.

Det är så skönt att äntligen ha lite tid över att läsa igen. Det senaste halvåret har jag knappt läst något som inte har haft med skolan att göra... och det har inte varit så mycket det heller. Den senaste veckan har jag dock kunnat kryssa av tre av böckerna på min att läsa-lista. Samtidigt har jag (åter-) upptäckt varför jag brukar avstå från mina älskade fantastivärldar när det finns en massa saker jag absolut måste göra. Jag är inte en sådan person som kan läsa ett par sidor i en bok varje kväll. När jag väl är inne i en berättelse, lever jag i den världen på ett sätt som ibland nästan skrämmer mig. Enligt den käre Freud är eskapism en försvarsmekanism. Jag har bara aldrig förstått vad det är jag försöker fly ifrån. Min verklighet är inte så hemsk den heller, egentligen. Jag vill bara dit, in i berättelsen, leva där, bo där, bort från mitt eget mundana (finns ett sådant ord?) verklighet.

Sedan ett år och fem dagar tillbaka har jag fört läsdagbok över alla böcker jag har läst, vilket har varit allt från Bortom en vid ocean; en bok med bilder från uppsättningen av Kristina från Duvemåla, Patrulledaren Pricken och Ekorrpatrullen; en gammal moraliserande, om än underhållande flickscouthandbok, och Monica Alis Brick Lane (som jag ska skriva analys/kritik på imorgon). För någon vecka sedan tog jag mig äntligen samman och började läsa Åsne Seierstads Med ryggen mot världen - Serbiska porträtt. Som vanligt med hennes böcker, var den alldeles för kort. Alla hennes böcker - Bokhandlaren i Kabul, Hundra och en dag samt denna senaste, har fascinerat och rört mig på ett alldeles oväntat sätt.

[dålig styckindelning här, jag vet, men det blev bäst så...]

Jag har alltid tyckt om att läsa om just verkligheten såsom andra upplever den: skönlitterät journalistik som någon smart figur kallade det i Svenska B förra året. Just hennes sätt att berätta om andras och sitt egna alldeles vardagliga liv ger ett perspektiv som inga nyhetsreportage i världen kan skapa. Här handlar det inte om medlidande eller ilska. Åsne Seierstad har den sällsynta förmågan att skriva om något enbart ur betraktarens synvinkel. Hon berättar dessa människors historia, eller som i Hundra och en dag, sin egen, verklighet helt utan att fördöma. Känslor är inte förbjudna Rädslan finns, ilskan finns, till och med medlidantdet finns där ibland. Men hon lämnar tolkandet till läsaren. Varför finns det så få författare som ger läsaren ett sådant tillit? Det kanske ska bli mitt mål i livet, inte enbart att bli författare (jag har övergett den där idén om lycka efter ett år av Kosmos), utan att, vilket sannerligen vore en utmaning för mig med mina åsikter och fördomar, att bli en journalistisk författare, som skriver om andra utan att fördöma, som ger sina läsare tillit. En författare som Åsne Seierstad.

Hittade den här i en bunt med papper härmondagen:

---

---

Den tanken tål att utvecklas någon gång när jag återigen har tid till förfogande..

Jag ska sluta läsa nyheter. Det händer ändå aldrig nåt bra (OS-medaljer räknas inte...). Åtminstone inget som är så bra att det är värt att skriva om.

En tioåring blir mördad av sin mamma/styvpappa/någon helt annan. En kvinna våldtas i en svarttaxi. Fyra ungdomar dör när de krockar med en lastbil. Protesterna mot Muhammedkarikatyrerna fortsätter. Idag dog 16 av de protesterande i Nigeria. I Sverige talas det om att Danmark är ett riktigt rasseland och att något sådant aldrig skulle kunna hända i snälla, toleranta Sverige. Dessutom skriver Linda Skugge dåliga kolumner i den senaste är det inte bara språket som är kasst, utan själva innehållet är meninglöst och idiotiskt. Hon fick förresten förhinder i sista minuten och kunde därför inte vara med på konfliktspaneldebatten. Istället kom Hidayet Tercan och hon var jättebra. Dessutom kan jag fortsätta att tycka, alldeles befogat, illa om LIda Skugge.

Världen är elak. Varför kan inte alla bara sluta fred och allt det där? Varför måste 10-åringar sminka sig när de går till skolan? .... Varför ska vi äta precis nu när jag sitter och ska skriva ett (lite) meningsfullt blogginlägg?

Det är konstigt vad mycket man kan beröras av en fantasihistoria. Ett verklighetskorn som sätter sig fast, likt sand mellan tårna på sommaren; alldeles omöjligt att få bort när man ska gå och sova fyller det halva sängen med sand. Jag har teleporterats bort till min indre drömvärld, världen där orden och känslorna finns. Poetiskt, eller hur? Det är verkligen så det känns. Det finns ingen genre av scenkonst/film som berör mig så mycket som musikalen gör. Jag minns när jag såg "Blood Brothers" för första gången, Tibbleskolans uppsättning. Jag blev alldeles trollbunden. Sedan dess har jag sett en hel del, ett antal ganska dåliga, en hel del bra. Mina favoriter är nog Evita, Chess (på Svenska), 1956 och så denna, Blanche & Marie. Den gemensamma nämnaren? Starka berättelser om starka kvinnor. Mycket tydlig historisk anknytning. Storslagna melodier. Sorgliga slut. Känslor.

Jag känner igen den här känslan så väl. Så kände jag efter att ha sett Chess för första gången, Evita, och 1956. Det är som om jag vill gråta, men det kan jag inte. Det är inte en sådan känsla. Gråter gör jag bara när det gäller avsked, men då är det också alltid jag gråter. Skönlitteratur, filmer (ja, även överdrivna amerikanska komedier), teate, musikaler, i viss mån även alldeles vanlig popmusik. Och så varje gång jag själv tar ett längre avsked från någon som är mig nära. Den där ögonblickskänslan av total övergivenhet, att jag är helt ensam i världen. Freud skulle säkert kunnat hitta någon anledning till det någonstans i Id, men ibland kan en ju undra hur det kan komma sig att just jag har en sådan enorm separationsångest (t.o.m. gamla, oanvändbara saker har jag svårt att göra mig av med).

Blanche & Marie tilltalar mig på ett sätt som nästan inga musikaler gjort. Kanske är det för att jag ser den just nu. Har börjat intressera mig mer och mer för kvinnohistoria på sistone, och den här är ett perfekt exempel. Här finns historien om hur kvinnor betraktades, hela faderullan kring hysterian som man verkligen trodde på! Här blir Marie Curie avvisad från en plats i Vetenskapsakademin, trots att hon är den enda där som fått ett Nobelpris. Två gånger till och med. Hennes privatliv sprids ut över medierna. Hon åker till England, hon blir indragen i kampen för kvinnlig rösträtt. "Varje kvinna är en sufragett" sjunger de. Det kanske är så. Det borde vara så, det borde ha varit så. Det är egentligen alldeles för sällan som jag tänker på hur bra vi har det idag. Det är inte ens ett sekel sedan kvinnor verkligen var Det Andra Könet. Det spelade ingen roll hur begåvade de var, vad de upptäckte, vad de kunde. Tillräckligt mänskliga för att kunna få ett sådant ansvar som rösträtt var de i varje fall då inte! I skolan när vi haft diskussioner om jämställdhet snäser de flesta, av tjejerna också, åt ordet feminism. De tycker  att hela idéen verkar absurd men glömmer alldeles bort att de aldrig hade kunnat sitta där idag om det inte vore för modiga feminister (även om de kämpade långt innan order uppfanns). Mina möjligheter är deras förtjänst.

Och det kanske är därför musikalen berör mig så djupt. Förutom den fantastiska musiken, skådespeleriet, berättelsen. Just berättelsen är så viktig. Det är min historia, vår historia. Den är viktig. Den måste förvaltas, den måste kommas ihåg, den måste berättas igen och igen och igen. Det är vår skyldighet.

Vi får aldrig glömma.

Jag kom att tänka på en grej när jag gick  uppför backen från tåget. Det händer ganska ofta att jag får underliga tankar då, men idag var det totalt irrelevanta saker som surrade omkring där på övervåningen; Varför heter det egentligen skönlitteratur? Det är kanske en dum fråga, men jag har aldrig tänkt över det förut. Vart kommer ordet egentligen ifrån? På danska vet jag att det heter likadant - skønlitteratur. På norska vet jag inte, men skulle tro att det är samma sak där. På engelska kallas det fiction, och det används ju även på svenska, speciellt när man pratar om fiktivt berättande.

Det mest vettiga jag verkar ha kommit fram hittills är att ordet "skön" måste ha haft en lite annorlunda betydelse när själva sammansättningen blev till. Det heter nämligen samma saker på svenska och på danska, och ordet skön/skøn används inte på samma sätt i språken idag. Det som man menar med "skön" på svenska kan istället översättas till det danska "dejlig", som är ett mycket vanligare ord på det språket. "Skøn" kan i och för sig även betyda "dejlig", men oftast används det ifråga om något som är vackert. Men som sagt, en gång i tiden lär väl de bägge orden ha haft samma betydelse (etymologi är ett härligt ämne :))

Om jag inte är helt ute och cyklar gissar jag hejvilt på att ordet uppkom på 1700-talet, i och med Upplysningen. Jag tycker om den epoken, så det är nog därför jag gissar så. Vid den tidpunkten hade Gutenbergs tryckpress funnits i omkring 300 ord, och själva boktryckarkonsten i sig var inget nytt. Däremot hade väl människor knappast haft tillgång till fiktiva verk - bibeln samt vetenskapliga rapporter och verk av antikens filosofer/matematiker/vad-de-nu-var-för-något var det som fanns att få tag på i tryckt väg. De fiktiva berättelserna fördes muntligt vidare från generation till generation och blev till slut antingen förlorade eller nerskrivna när det blev modernt att intressera sig för folkliv (som Bediérs Tristan och Isolde, som definitivt inte är en historia han själv hittat på). Hursomhelst, denna nya(re), fiktiva litteratur som var skriven för att underhålla snarare än att undervisa kanske var "skön" i den tidens betydelse av ordet. Jag vet inte. Jag har faktiskt ingen aning, men jag låtsas veta i alla fall, så ser det lite bättre ut. (Fast det är intressant. Och spännande. Jag ska plugga litteratur/litteraturhistoria :))

Om någon har någon aning om hur det egentligen ligger till får de gärna berätta för denne oupplyste funderare. Vore intressant att få veta hur mycket av mitt svammel som har en liten förankring i verkligheten.