Louise med E

Nu har jag varit på Kjesäter, scouternas egen folkhögskola på en "Lär dig ta plats"-kurs. Mycket spännande och roligt och intressant och lärorikt. Motiverande framförallt, nu kanske en ska ta och göra något åt de problem som trots allt finns i vår kår. Får se hur mycket krafter jag får över till sånt nu till våren. Mycket trevliga människor träffade jag också, vi var lite mer än 40 stycken mellan 14 och 22 år gamla om en inte räknar kursledarna (från förbundsstyrelsen och kansliet och såna ställen) som var lite äldre. Roligt!

Upptäckte just att jag glömt kvar mitt pennskrin där. Illa. Jag hade många pennor i den som inte varit gratis. Förhoppningsvis är det någon som hittat den och tagit med den till... nånstans. Annars finns den nog kvar på skolan. Jag vill hursomhelst gärna ha tillbaka den på nåt sätt. Får skicka lite mail och ta reda på helt enkelt.

Gå en kurs! Ring FS!

Scouter + hantverk är granne med kaos. Eller förresten, det är inte bara granne med kaos, det är kaos. Att lära 16 (eller om de var 13?) skrikande 13-åringar att knyta makraméskärp är inte alltid lika kul. Det är framförallt ganska högljutt. Alla de andra 17 scouterna, som redan hade makraméskärp, fick följa med Magnus in i juniorrummet och göra annan hantverk. Åtminstone till en början var de mycket, mycket lugnare än mitt fina gäng. De skrek och hade sig ganska länge. Väldigt länge till och med. Visserligen var det dumt att inte ha förberett materialet åt alla innnan vi gick igång - trots att vi var två ledare tog den ändå sin lilla tid att klippa upp 2 + 14 meter rep åt alla (ja, det går åt mycket rep när man gör makraméskärp)...

När alla till slut fått sitt rep (den tog slut, trots Magnus nogranna beräkningar) återstod bara alla individuella förklaringar. Vissa är inte så praktiskt lagda kan en säga... Men det ger samtidigt en oerhörd tillfrredställelse när någon som man visat och förklarat och visat och uppmuntrat och förklarat och uppmuntrat ("Nej då, du är inte alls den sämsta scouten på det här!") att de så äntligen fattar det och hinner göra mer än ett halvt bälte på den tiden som är kvar. Eller när de allra stökigaste som sprungit omkring sedan mötets början och bara skrikit, faktiskt sätter sig ner och försöker förstå hur det går till. Håller sig lugna och gör sitt bästa. Det var vissa som jag fick en helt ändrad syn på idag. De gjorde faktiskt någonting! Det finns någonting bra långt därinne bakom den stökiga fasaden.

Så. Ett bråkigt, högljutt och ganska kaosartat möte som ändå gav mig, som person, en tillfredsställelse. Jag har nu lärt ut makramé till en massa scouter. De har lyssnat. Och jag har upptäckt nya sidor hos några av dem. Nästa vecka är det sportlov, och sedan är det hantverk igen. Kaos! :)

Jag är trött. Eller förresten, jag är inte trött, snarare död. Levande död kanske man ska säga, för lever, det gör jag ju. Lyckligtvis. Har sovit sammanlagt nio timmar på två nätter, det efter en vecka där jag sovit långt mindre än jag behöver för att kunna må bra. Det blir så när en har Mia på besök och dessutom har planerat och genomfört en hel ledarhajk med Sara. Tar på tid och krafter. Och sömn, ja.

Ledarhajken var det ja. Den gick bra, nästan över förväntning. Jag hade i och för sig räknat med att det nog skulle gå bra, men det är klart att en är nervös/orolig för att det inte ska gå helt som man tänkt sig, att det visar sig att ingen har något att säga under de planerade diskussionerna (vilket jag inte bekymrade mig för, för i RNS pratar folk. Mycket.), att maten inte kommer att räcka till, att stugan visar sig vara alldeles för sunkig. Stugan var inte så mysig, men den fyllde sin funktion och var inte alldeles för dyr eller låg för långt borta. Att det var lika kallt inne som ute  ett ganska långt tag kunde vi inte göra så mycket åt. Scoutgården kan bli lika kall.

Patrulluppdelningen fungerade bra. Folk verkade till och med uppskatta att det fanns en tydlig uppdelning, det blev lättare att organisera sig och ha koll på vad som hände runtomkring, eller åtminstone var det så jag uppfattade det. Att patrull Fähuset snabbt döpte om sig till Fåhunden och Rågåkern till Råbocken var mindre viktigt ;).

Diskussionerna gick osedvanligt bra. Vi satt verkligen i flera timmar och bara pratade. Själv antecknade jag för glatta livet. För första gången i mitt liv har jag haft med mig en dator på hajk. Usch, det är inget bra. Fast samtidigt går det så oerhört mycket fortare att anteckna under diskussionerna och att jag slipper skriva in allt i datorn senare. Men ändå. Dator på hajk kändes både konstigt och icke-tillhörande. Och som vi pratade... Jag har sju utskrivna sidor på bordet bredvid mig, som jag ska gå igenom och sammanfatta; vad diskuterade vi? Vilke punkter togs upp? Vad kom vi fram till? Just nu har jag ingen som helst aning, men det kommer jag nog på så småningom när jag börjar läsa igenom alla de osammanhängande meningarna och resonemangen. Vi kom in på många sidospår, bland annat fick vi veta att man i Styrelsen diskuterat vad vi ville göra med de 25% av en heltidstjänst som Roslagens Scoutdistrikt har fått. Hen skulle få lägga ett nytt tak på scoutgården, vilket behövs hehe. Hjälpa kåren var det ju, och fär har vi ju någonting som vi behöver hjälp med. (Oj, det där var visst också ett sidospår).

Ja, hajken var väldigt trevlig. På kvällen krävde någon en omröstning om vi skulle ha lägerbålet inne eller ute. Jag, Sara och Helena röstade enhälligt för inomhus. 3-0. Det fick bli inomhus... Ganska informellt, men ändå mer lägerbål än sångstund. Upptäckte att jag faktiskt inte kan "Imse Vimse Spindel" på svenska, så jag och Mia sjöng den danska versionen istället, vilket förvirrade stackars Sara som satt mellan oss. Hon såg väldigt rolig ut när hon insåg varför hon var så förvirrad... När vi sedan skulle sova någonstans vid två-, tretiden tog vi bara alla madrasser ur de kalla logementen och lade oss på golvet i det stora samlingsrummet. Där var det till och med varmt vid det här laget. Ett par ensamma stackare lade sig inne i det ena logementet. De ville visst sova, eller något onödigt i den stilen. Själva säger jag som mamma: "Sova kan man göra när man blir gammal". Fyra timmar blev det i natt. Whoop!

Nu borde jag koncentrera mig om sådant som är viktigt istället tror jag. Fila lite på utvärderingsfrågorna, titta på mina anteckningar, slå på skolans pulvriga kopiator eftersom den hävdar att en lucka är öppen vilket den inte alls är men att jag ändå inte kan skriva ut de programmen jag lovat kopiera upp till mötet ikväll. Ha lektion, titta i mina medhavda böcker om revolutionen i Ungern -56 som jag ska skriva ett arbete om tills på fredag. Varför finns det jämt så mycket vettiga saker att göra? Ovettiga saker är mycket roligare!

Ledarhajk är också roligt, men det är ju bara lite ovettigt. Kul att träffa alla människor som man inte träffar så ofta igen. Eftersom mitt liv består av Scouting och Skola måste ena parten vara lite varierad. Scoutingen får stå för det. Nöjd och glad och trött är jag i alla fall. Vi klarade det. Det blev en lyckad hajk

Och så var jag hemma igen. Fem intensiva dagar på Gilwell har satt sina spår och nu sitter jag här och försöker inte somna med huvudet ner i tangentbordet. Gudskelov för te och choklad; socker och te-in (visst heter det så?) gör ganska mycket åt piggheten så jag är faktiskt inte alls lika trött nu som när jag kom hem för fem timmar sedan. Jag har fortfarande inte packat upp. Det kanske får bli imorgon, eller i övermorgon eller kanske i februari. Mina föräldrar är hos några kompisar och äter, så jag och mina systrar är nästan ensamma. Charlotte har två killkompisar som kom förbi lite oväntat och Katrine har jag just nattat med den vanliga "godnattsangen". Charlotte med kompisar låter lite för mycket. Julgranen ser lite trött och blek ut. Livet går sin gilla gång och allting är sig likt...

E-kursen var riktigt, riktigt kul. Det är lite tomt att komma tillbaka igen efter att ha umgåtts så intensivt med så många i nästan en vecka. Även om jag knappast kan anses vara världens mest sociala människa trivs jag bland människor, speciellt såna som jag har en del gemensamt med... som typ scouting. Det är en betydligt högre andel av de som jag träffar genom scouting som jag trivs tillsammans med, än t.ex. de som jag träffar i skolan. Gemensamt intresse, javisst, men jag tror ändå att det är en viss form för människor som blir -  och framförallt fortsätter att vara scout högre upp i åldrarna. Och scouting är viktigt för många. Jag tror aldrig jag har märkt det så tydligt som de senaste par dagarna. Så många, speciellt tjejer, vars liv kretsar kring scouting. I skolan är de töntiga och barnsliga för att de inte sminkar sig och hänger med i de rätta trenderna. Under utvärderingen i förrgår kväll kom det upp att några intressanta synspunkter. Ett par av dem ansåg bl.a. att smink borde vara förbjudet på scouterna. Det hörde inte hemma där ansåg de, och kom samtidigt fram till att det var synd om dem som alltid sminkade sig och kände sig tvungen att göra så eftersom de antagligen tyckte att de var fula utan. Visst, resonemanget var lite klent på sina ställen men det ligger ändå någonting i det de säger, även om jag inte håller med. De här tjejerna är duktiga, pratar en del, är ofta extremt insiktsfulla för sin ålder. I skolan är det oftast de som får dra lasset när det gäller grupparbeten och så, de skriver bra på proven men pratar inte så mycket på lektionerna. Jag ser mig själv sitta där precis likadant. Det är på scouterna de har sin arena. Där respekteras de för vad de kan och ur de är som personer. Där finns det andra ideal, ideal som de kan leva upp till. När någon från deras "skolmiljö" då plötsligt dyker upp på deras område blir de misstänksamma, nästan lite rädda. De ser ett hot. Nu överdriver jag lite, men jag är ganska säker på att det är så det ser ut, om än det är omedvetet. Scouting behövs.

Själv hade jag också väldigt roligt. Visserligen kan man tycka att det är det är lite överdrivet när kurschefen pratar om den speciella stämningen och hur man "upplever scouting på riktigt" på Gilwell, men det ligger ändå lite sanning i det. Man går in i en helt annan värld. Veckodagar och datum försvinner och blir till Dag 0, 1, 2, 3, 4, och 5. Jag hade bestämt för mig att det var lördag och upptäckte faktiskt inte förrän jag kom hem att det inte alls var lördag, utan fredag. Det känns som jag varit borta i en halv evighet, inte en vecka. Dagarna har visserligen varit långa (mellan 18 och 20 timmar för att vara exakt) men det är underligt. Samtidigt så känns Gilwell så långt borta igen. Tiden är ett underligt ting...

Men nu tänker jag faktiskt gå och lägga mig. Jag sov ungefär fyra timmar inatt och städade/jobbade (/slöade lite)  i sju timmar innan vi begav oss hemåt genom det gråfrusna landskapet. Återkommer alldeles säkert med fler reflektioner mm om min vecka på Gilwell. Hur framtiden än blir hoppas jag kunna komma tillbaka nästa år igen, precis som jag bestämde mig för för fem år sedan. Förhoppningsvis går det inte lika lång tid till nästa gång...

Då var ännu en vecka på barnuppfostringsanstalten avklarad. De var på sitt allra värsta idag, bråkade och skrek som en skock miniorscouter. Som representant för kårtidningen Organellet skulle jag förklara jultävlingen för dem, sedan skulle varsitt papper samt kritor att rita den ökända Ragnar Godisman (med nasalt amerikanskt uttal) med. Det blev en mindre rusning till papprena vilket resulterade i att jag blev intryckt i ett hörn av en mob scouter, papprena slets i stycken och hamnade utspridda över hela golvet och den annars ganska lugna volymen steg ett par hundra decibel. Själv kan jag verkligen inte skrika åt barnen hur jag än försöker. Jag hörs inte. Som tur var fanns Håkan där och kunde skrika lite på dem istället, och en rejäl (välförtjänt) utskällning blev det. Det blir nog bra med jullov för de små liven nu. Alla behöver en paus, mig inkluderad.

Sedan blev de lite snällare och löste sina chiffer med hänvisning till vart tårtingredienser kunde hittas på ett helt OK sätt för att sedan tillverka sina diverse tårtor. Att några blev bättre än andra är knappast någon överdrift. Jag smakade inte på alstren, men de såg nog så intressanta ut. Grädde är kladdigt. Scouter med grädde är ännu kladdigare.

Det ska bli skönt att slippe dem ett litet tag. Nästa vecka har vi bara kåravslutningen i kyrkan men det enda jag förväntas göra då är att vara med och dela ut ett pris till en patrull som gjort sig förtjänt av det. Vi ville ha någonting att dela ut och jag kom på att vi kunde ge Oden ett pris för Bästa Uppryckning. De har gått från att i flera år vara den lata, oengagerade patrullen till att på en termin plöstligt leda patrulltävlan, något som är nog så beundransvärt. Andra patruller går det sämre för. I Freja finns det två killar som ständigt bråkar med varandra. N har varit scout i en herrans många år medan M började för ett år sedan. I år fick M, som andraåring, bli vice PL och N är kvar där han alltid varit. Av någon anledning betraktas N som ganska barnslig och oförmögen att ta ansvar av de övriga ledarna... "tjejerna flockas kring honom". Men han är snäll, beskyddande och ansvarstagande när han väl får ett ansvar att ta. Han lyssnar på vad man säger och bråkar sällan. Det är visst ganska tydligt att jag tycker bra om honom. M däremot är mer aggresiv, tuff. Han är väl medveten om att han har en viktig uppgift i patrullenoch jag skulle nästan gå så långt som att säga att han utnyttjar sin position lite. Lite.... Han tar plats och vill få sakerna gjorda, vilket är utmärkta egenskaper i rätt sammanhang. Hela hans kroppshållning och attityd utstrålar självsäkerhet och en form för respektlöshet - "mig är det ingen som vågar bråka med". Dessutom verkar han inte alls tycka om N. Det har hänt ofta förut, men mötet idag började med bråk, M ville ha mer plats i det trånga rummet och beskyllde N för att trängas. Senare fick jag stoppa M från att "slå" N. Det var lite på lek, det är jag säker på. Men ändå såpass allvarligt att jag reagerade ganska häftigt på det. Det är uppenbarligen något där som inte är som det ska. Det värsta är att jag inte får något gehör hos de andra ledarna. Jag påpekade att de verkar ha lite svårt för varandra (vilket var helt fel uttryckt egentligen) varpå de andra tyckte att de fick "ta och mogna lite". Helt sant, men ändå inte vad jag vill höra. Det finns ett uppenbart problem och jag verkar vara den enda som ser det. Jag, den klart mest oerfarna även om jag har fördelen av bättre kontakt med scouterna eftersom jag är så mycket närmare dem i ålder. Jag vet precis hur det var. Mina första år som patrullscout vara knappast det roligast jag varit med om. Ändå är jag kvar.... Hursomhelst, jag behöver lite råd:

Vad skall jag göra?