Louise med E

Japp. Imorgon åker vi... samlas klockan tjugo över sju på flygplatsen. För första gången ska jag resa utanför Europas gränser. Tillsammans med vänner och en lärare. Och sedan ska jag sjunga i tio dagar. Tyvärr råkar jag ha fått någonting som kanske är eller kanske inte är halsfluss. Jag har i alla fall extremt ont i halsen, och lite ont i öronen för det får jag alltid om halsen strular. Lyckligtvis är jag optimist och räknar med att allt kommer fixa sig... Typ.

Om 13 timmar kommer jag att befinna mig i Heathrow... Ut på äventyr!!!

Idag har det varit en bra dag. En riktigt bra dag med bra saker. Min syster (fyllde år och) var snäll. Jag hade ledigt från skolan eftersom den sista kosmoslektionen skulle ägnas åt kompletterande och mitt betyg redan är klart. Jag var hos frisören för första gången på tre år och fick en ny frisyr. Jag tjänade pengar. Min dator, som är nästan sex månader gammal (snart dags att döpa hen...), lyckades äntligen komma på vårt trådlösa nätverket (just nu sitter jag i sängen och dricker te samtidigt som jag skriver). Jag kom iväg på kvällspromenad med hunden runt tiotiden. Ett par meter uti vattnet från stranden låg elva svanar och guppade fridfullt. Det var en alldeles, alldeles underbar kväll. Alla de somriga ljuden, fåglar som kraar lite ibland, vågornas skvalpande mot stranden, och tystnaden. Och så hörde jag näktergalen.

En perfekt dag. Jag vill inte att den ska ta slut nu för imorgon kan helt enkelt inte bli lika bra... Fast imorgon är det å andra sidan bara en vecka tills vi åker till San Francisco. Nu ska jag se det positivt :).

Då har jag fått betyg i de första av vårens avslutade kurser. Ingen mer Kosmos. Ingen mer Kosmos!!! Visst, jag tycker att ämnena är roliga, men kan knappast påstå att det har varit någon rolig kurs, även om jag lärt mig oerhört mycket. Vi hade slutprov i fredags. Uppgiften var den mest irriterande, och kanske även svåraste, hittills. Vi fick ett case:

"Du vaknar en morgon av att det knackar på dörren. Utanför står Nils Olof Höök, annars känd som Mördar-Bob. Du minns med ens dina skolår då han mobbade och förnedrade dig. Nu står din plågoande klädd i trasor och luktar sprit och rök. Nu är det han som är den förnedrade. "Får jag komma in" frågar han." Analysera ert möte. Ta stöd i religion, filosofi och psykologi. Använd vetenskapsfilosofisk metod och utgå från Det biologiska perspektivet, psykoanalysen, existensialism, Aristoteles, kristendomen och buddhism.

Som vanligt tog det en timme innan jag kom igång. Sedan skrev jag 15 sidor abstrakt flum. Visserligen brukar jag skriva 15 sidor abstrakt flum (av någon anledning har 15 sidor blivit en konstant), men det här tog ändå den stora guldmedaljen. Lyckligtvis höll inte min lärare med mig och gav mig MVG i Filosofi A, Psykologi A, Religion A och eftersom mitt Religion B-arbete om katolicism i Irland var så bra fick jag MVG i det också. Fyra kurser avklarade på en dag... nu är det bara Pedagogiskt Ledarskap och Projektarbete som jag inte känner mig säker på mina betyg i, och det blir säkert bra det med (Solen skiner = en glad Louisä).

*Kom och ge mig ett MVG, två MVG, tre MVG, kom och ge mig fyra MVG, jag går ju på VRG!!!*

Jag ska inte tänka på framtiden den närmsta tiden, tror jag. Jag blir så oerhört rädd för mitt beslut. Det är alldeles för överväldigande. Varje gång jag går längs den välkända vägen mellan tåget och skolan som jag nött varje dag i snart tre år, varje gång jag cyklar till scouterna eller går ut med hunden och ser våren komma krypande så sakta, hör fåglarnas sång, känner den mjuka vårbrisen, kan jag inte låta bli att tänka att det snart är slut. Det är min sista vår i Näsbypark, min sista vår i Sverige. Kanske någonsin? Jag har inga planer på att återvända och för första gången är jag ensam. Alldeles, alldeles ensam. Det är överväldigande. Hela mitt liv kommer att förändras så radikalt när jag slungas in i min nya verklighet. Jag har aldrig trivts så bra här som jag gör nu. Efter sju och ett halvt år har jag äntligen funnit mig tillrätta. Återigen dags att bryta upp. Det är nog mitt öde; att aldrig riktigt höra hemma någonstans samtidigt som jag kan smälta in var jag än kommer.

Men ibland önskar jag, ibland önskar jag så innerligt att jag faktiskt hörde hemma någonstans. Att det alltid skulle finnas en trygg plats att återvända till, var vägen än bär.

Det är så skönt att äntligen ha lite tid över att läsa igen. Det senaste halvåret har jag knappt läst något som inte har haft med skolan att göra... och det har inte varit så mycket det heller. Den senaste veckan har jag dock kunnat kryssa av tre av böckerna på min att läsa-lista. Samtidigt har jag (åter-) upptäckt varför jag brukar avstå från mina älskade fantastivärldar när det finns en massa saker jag absolut måste göra. Jag är inte en sådan person som kan läsa ett par sidor i en bok varje kväll. När jag väl är inne i en berättelse, lever jag i den världen på ett sätt som ibland nästan skrämmer mig. Enligt den käre Freud är eskapism en försvarsmekanism. Jag har bara aldrig förstått vad det är jag försöker fly ifrån. Min verklighet är inte så hemsk den heller, egentligen. Jag vill bara dit, in i berättelsen, leva där, bo där, bort från mitt eget mundana (finns ett sådant ord?) verklighet.

Sedan ett år och fem dagar tillbaka har jag fört läsdagbok över alla böcker jag har läst, vilket har varit allt från Bortom en vid ocean; en bok med bilder från uppsättningen av Kristina från Duvemåla, Patrulledaren Pricken och Ekorrpatrullen; en gammal moraliserande, om än underhållande flickscouthandbok, och Monica Alis Brick Lane (som jag ska skriva analys/kritik på imorgon). För någon vecka sedan tog jag mig äntligen samman och började läsa Åsne Seierstads Med ryggen mot världen - Serbiska porträtt. Som vanligt med hennes böcker, var den alldeles för kort. Alla hennes böcker - Bokhandlaren i Kabul, Hundra och en dag samt denna senaste, har fascinerat och rört mig på ett alldeles oväntat sätt.

[dålig styckindelning här, jag vet, men det blev bäst så...]

Jag har alltid tyckt om att läsa om just verkligheten såsom andra upplever den: skönlitterät journalistik som någon smart figur kallade det i Svenska B förra året. Just hennes sätt att berätta om andras och sitt egna alldeles vardagliga liv ger ett perspektiv som inga nyhetsreportage i världen kan skapa. Här handlar det inte om medlidande eller ilska. Åsne Seierstad har den sällsynta förmågan att skriva om något enbart ur betraktarens synvinkel. Hon berättar dessa människors historia, eller som i Hundra och en dag, sin egen, verklighet helt utan att fördöma. Känslor är inte förbjudna Rädslan finns, ilskan finns, till och med medlidantdet finns där ibland. Men hon lämnar tolkandet till läsaren. Varför finns det så få författare som ger läsaren ett sådant tillit? Det kanske ska bli mitt mål i livet, inte enbart att bli författare (jag har övergett den där idén om lycka efter ett år av Kosmos), utan att, vilket sannerligen vore en utmaning för mig med mina åsikter och fördomar, att bli en journalistisk författare, som skriver om andra utan att fördöma, som ger sina läsare tillit. En författare som Åsne Seierstad.

Jag är irriterad på skolan. Varför finns det aldrig någonstans att vara när en inte har lektion? Nu blev vi just utkörda från biblioteket eftersom någon skulle ha en lektion där (icke-schemalagd). Förmiddagen är dessutom den enda tiden på dagen då det överhuvudtaget är möjligt att plugga och koncentrera sig därinne. Annars är det så många och så mycket ljud och.. usch. Förra året fanns det åtminstone lediga klassrum som en kunde vara i, men nu är vi så många att inte ens den möjligheten finns. Sitter nu i kafeterian och ojar mig. Jag måste börja läsa Kosmos snart, det är prov på fredag - IGEN! och jag har inte ens tittat på vetenskapsfilosofin som vi ska ha som utgångspunkt, än mindre förstått vad det egentligen går ut på.

Men det finns ingenstans att vara där det är tyst och inte fullt med folk. Pulver...