Louise med E

Ack ja, då var det 2005 års sista dag. Året har bara flugit förbi och nu sitter man här igen. Tiden går så fort när man har roligt. Tiden går fort annars också. Alldeles för fort... 2005 har varit roligt. Annorlunda. Det lär 2006 också bli. Life goes on, fråga mig inte hur det egentligen går till.


Mitt 2005

Bästa bok: Captain Corelli's Mandolin av Louis de Bernières och Vilhelm Mobergs Utvandrareops. Det är iofs fem böcker om man skall vara noga, men det går inte att välja ut den bästa.

Bästa film: Så som i Himmelen (jag såg den ju inte förrän den 3:e januari eller så) på svenska. Tror till och med att det är den bästa filmen jag någonsin sett.

Bästa nyupptäckta artist: Laura Pausini. Inte så ny egentligen, men för mig. Italienska är ett underbart språk :).

Årets låt: Det är vi ändå av BAO! Det finns många men just den här är speciell - sommar, sol och glada dagar.

Årets skiva: Kristina från Duvemåla-boxen. Förstår inte varför jag väntat så länge.

Årets upplevelse: U2 på Ullevi den 29:e juli.

Årets köp: Min fina nya iBook.

Besökta länder: Ska vi se... Danmark, Irland, Kroatien, Serbien-Montenegro, Bosnien och Hercegovina.


Men nu orkar jag inte komma på fler frågor att svara på. Hoppas alla får en trevlig nyårsafton nu. Själv ska jag försöka leta fram Abbas "Happy New Year" - underbar låt :). Sedan ska jag skälla lite på SL för att deras sista tåg går redan 01.22 från Altorp, vilket innebär att jag måste åka från Christina redan vid ett eftersom jag envisas med att sova hemma. Dumma, dumma SL!

men iaf... Gott Nytt År!!

Och så var största delen av denna högtid över. Ganska skönt egentligen, nu kan man bara ta det lugnt och slipper det evinnerliga måste-umgås-med-familjer-hela-tiden-tjatet. När man inte umgås titt som tätt med dem är det lite svårt att vänja sig - och vi är ändå bara familjen med farmor på besök i år. Släktsamligar är inte vår starka sida (vilket iofs kan bero på att farmor bor i Portugal, likaså min fars lillebror med fru och två små barn, hans syster bor på Jylland med man och tre barn, mormor bor på Själland som min mammas bror med fru och min kusin Mette-Pernille bor i Holland. Så enkelt var det att få till en samling...). Men nu sitter jag här vid min underbara lilla dator, uppkopplat till internet vid föräldrarnas skrivbord eftersom jag inte har fått det trådlösa att fungera ännu, lyssnar på lite trevlig musik, virkar och försöker att inte kväljas av farmor som sitter i soffan bredvid och röker. Usch. För pappas skull röker hon inte på övervåningen. Han slutade för att par år sedan men... ja, jag vet inte. Hursomhelst blir det jag som lider eftersom hon röker på rummet som ligger vägg i vägg med mitt. Och lukten tränger igenom mycket. Som väggar och dörrar till exempel. Jag mår illa. Cigaretter är onda, speciellt när de används.

Annars har väl julen varit som den brukar. Ganska mysig, inga gräl, trevliga diskussioner. I vår familj pratar vi inte, vi diskuterar, som morfar sa till pappa första gången de träffades. Vi har våra traditioner och dem håller vi fast vid. Jag tycker om våra danska jultraditioner (med lite inslag av norskt, svenskt och irländskt där det passar). Julaftons dag flyter på med matlagning och ditten och datten. Jag och mamma brukar gå till kyrkan på eftermiddagen, ibland följer någon släkting som är på besök med också (dvs farmor eller faster Tines familj). Det innebär att jag har varit i kyrkan... två gånger i år - om man inte räknar med skolavslutningar och Lucia. En julbön i slutet av december och en begravning i början av januari. Charlotte och Katrine stannar hemma och tittar på Kalle Anka och Co. som ju har lyckats mygla sig in även i våra jultraditioner. Pappa står i köket och lagar mat. Någon gång mellan sex och sju sätter vi oss till bords som antingen jag eller systrarna har dukat med den midnattsblåa duken med guldstjärnorna. Först blir det gås (eller and som mamma envisas med att säga. fast det är faktiskt gås... eller möjligtvis genmanipulerad and). Till detta får vi kokt rödkål, potatis som kokats och brynts i smör och socker (vilket är myyycket godare än det låter), äpplen som stekts med vanilj och röd vinbärsgelé och en sås som görs på... ja nånting. Det tar lite tid innan vi är klara med huvudrätten men när Katrine och Charlott tjatat tillräckligt länge börjar de ta ut och vi äter efterått - Ris à la Mande, kall risgrynsgröt blandad med vispgrädde, vanilj och mandelbitar. Dessutom finns det en hel mandel i. Den som får den får "mandelgaven". I år var det jag :). Fick två dvd:er; Ingenstans i Afrika (uuuuunderbar tysk film!) och filmatiseringen av Dickens A Christmas Carol (bah humbug! :D). Middagen plockas undan, vi barn går ner på nedervåningen med farmor och läser "Peters Jul", en diktsaga om en liten pojkes jul på 1800-talet. Det har vi gjort i alla år, genom tidernas gång. Även när farmor var liten.

Vi brukar hinna halvvägs innan vi går upp. Julgranen är tänd. Levande ljus förstås - så har det alltid varit. och för att vara ärlig, för mig är det inte helt riktigt utan levande ljus i granen. Vi dansar runtom och sjunger alla de traditionella danska julsångerna - Dejlig er den himmel blå, Et barn er født i Betlehem, Højt fra træets grønne top... Det brukar bli en halvtimmes sång, kompade av hundens höga skall från trädgården eller sovrummet. Å sedan är det dags för presentöppning. Tomten har aldrig funnits, så det blir den yngsta (Katrine sedan tio år) som får plocka första paketet. Den som får sitt paket öppnar det, beundrar det och plockar sedan det nästa som dock inte får vara till en själv. Och på det sättet blir julafton till julnatt...

Juldagen går ut på att äta. Fast först går vi en promenad. Igår var den 10 km lång. Jullunch börjar vi äta vid sextiden på kvällen. Först är det inlagd sill, lax med äggröra och räkor, sedan julskinka, varm leverpastej med bacon, champinjoner och  s.k. sky (uttalas med hårt k), resterna av gåsen, dansk ribbensstek och annat. Sist men inte minst kommer osten, eller ostarna. Och så kaffet med julkakorna - brune kager och vaniliekranse.

Idag är en vanlig slappdag där man ändå umgås. Familjen sitter och tittar på A Christmas Carol, vilket jag också tänker göra. Hålla kvar det trevliga med julen lite till, liksom..

Då var ännu en vecka på barnuppfostringsanstalten avklarad. De var på sitt allra värsta idag, bråkade och skrek som en skock miniorscouter. Som representant för kårtidningen Organellet skulle jag förklara jultävlingen för dem, sedan skulle varsitt papper samt kritor att rita den ökända Ragnar Godisman (med nasalt amerikanskt uttal) med. Det blev en mindre rusning till papprena vilket resulterade i att jag blev intryckt i ett hörn av en mob scouter, papprena slets i stycken och hamnade utspridda över hela golvet och den annars ganska lugna volymen steg ett par hundra decibel. Själv kan jag verkligen inte skrika åt barnen hur jag än försöker. Jag hörs inte. Som tur var fanns Håkan där och kunde skrika lite på dem istället, och en rejäl (välförtjänt) utskällning blev det. Det blir nog bra med jullov för de små liven nu. Alla behöver en paus, mig inkluderad.

Sedan blev de lite snällare och löste sina chiffer med hänvisning till vart tårtingredienser kunde hittas på ett helt OK sätt för att sedan tillverka sina diverse tårtor. Att några blev bättre än andra är knappast någon överdrift. Jag smakade inte på alstren, men de såg nog så intressanta ut. Grädde är kladdigt. Scouter med grädde är ännu kladdigare.

Det ska bli skönt att slippe dem ett litet tag. Nästa vecka har vi bara kåravslutningen i kyrkan men det enda jag förväntas göra då är att vara med och dela ut ett pris till en patrull som gjort sig förtjänt av det. Vi ville ha någonting att dela ut och jag kom på att vi kunde ge Oden ett pris för Bästa Uppryckning. De har gått från att i flera år vara den lata, oengagerade patrullen till att på en termin plöstligt leda patrulltävlan, något som är nog så beundransvärt. Andra patruller går det sämre för. I Freja finns det två killar som ständigt bråkar med varandra. N har varit scout i en herrans många år medan M började för ett år sedan. I år fick M, som andraåring, bli vice PL och N är kvar där han alltid varit. Av någon anledning betraktas N som ganska barnslig och oförmögen att ta ansvar av de övriga ledarna... "tjejerna flockas kring honom". Men han är snäll, beskyddande och ansvarstagande när han väl får ett ansvar att ta. Han lyssnar på vad man säger och bråkar sällan. Det är visst ganska tydligt att jag tycker bra om honom. M däremot är mer aggresiv, tuff. Han är väl medveten om att han har en viktig uppgift i patrullenoch jag skulle nästan gå så långt som att säga att han utnyttjar sin position lite. Lite.... Han tar plats och vill få sakerna gjorda, vilket är utmärkta egenskaper i rätt sammanhang. Hela hans kroppshållning och attityd utstrålar självsäkerhet och en form för respektlöshet - "mig är det ingen som vågar bråka med". Dessutom verkar han inte alls tycka om N. Det har hänt ofta förut, men mötet idag började med bråk, M ville ha mer plats i det trånga rummet och beskyllde N för att trängas. Senare fick jag stoppa M från att "slå" N. Det var lite på lek, det är jag säker på. Men ändå såpass allvarligt att jag reagerade ganska häftigt på det. Det är uppenbarligen något där som inte är som det ska. Det värsta är att jag inte får något gehör hos de andra ledarna. Jag påpekade att de verkar ha lite svårt för varandra (vilket var helt fel uttryckt egentligen) varpå de andra tyckte att de fick "ta och mogna lite". Helt sant, men ändå inte vad jag vill höra. Det finns ett uppenbart problem och jag verkar vara den enda som ser det. Jag, den klart mest oerfarna även om jag har fördelen av bättre kontakt med scouterna eftersom jag är så mycket närmare dem i ålder. Jag vet precis hur det var. Mina första år som patrullscout vara knappast det roligast jag varit med om. Ändå är jag kvar.... Hursomhelst, jag behöver lite råd:

Vad skall jag göra?

Terminen börjar närma sig sitt slut och det är snart inte mer än ett halvår tills jag tar studenten. Skrämmande? Lite. Spännande? Självklart. Sorgligt? Definitivt! Det låter så konstigt att säga att man glatt skulle bli kvar ännu ett par år på skolan. Sedan den decemberdagen i 1994 som jag började skolan i Mrs. Sloans Senior Infants i Irland har jag älskat skolan. Det känns så overkligt på något sätt att det finns en verklighet bortom nuet. Skola kommer från det grekiska ordet för "fritid" och det finns en logik (ännu ett grekiskt ord) som jag känner igen. Skola är kunskap är intresse är fritid. Jag skulle kunna studera hela mitt liv.

Det är så mycket som jag gärna vill göra. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att jag vill läsa litteratur(historia) och lingvistik och historia kanske om det går att få in, men varthän det bär därefter det må gudarna veta. Om man tittar vad sådana studier leder till för yrke finns det inte många alternativ. Journalist står det i den gula rutan. En dröm jag länge haft men inte vet om jag kommer att satsa på. Journalism är många saker, många saker som är bättre att lämna åt de som har modet. Dessutom utbildas det alldeles för många journalister i förhållandet till antalet jobb. Näst i rutan står det forskare/professor. Även om jag är så akademisk av mig att man kan spy på det vet jag inte. Lämnar alla dörrar på glänt, men det är inget jag redan nu kan satsa på. Och sist står det lärare. Lärare...ja. För åtta år sedan när Mrs. Ahern frågade alla (5) flickor i klassen vad de ville bli när de blev stora, svarade vi alla "lärare". Hon nickade och sa till mig att jag inte skulle spilla mitt liv som lärare, utan jag skulle bli "scientist". När jag träffade henne igen för tre veckor sedan och hon frågade var jag var på väg efter gymnasiet svarade jag som ärligt att jag var Humanist. Mrs. Ahern var förvånad, hon kom fortfarande ihåg att hon tyckt jag skulle bli vetenskapsperson. Men sanningen är det att de personer som främst inspirerat mig här i livet har varit lärare. Jag har sugit åt mig kunskap som en svamp och vissa har kunnat förmedla den, få mig att förstå hela världen omkring mig. Jag tycker om att leda, det är kul. Det är utvecklande. Jag känner mig bekväm i rollen som ansvarig för vad den här gruppen med elever kommer att lära sig idag.

Det finns någon skröna om yrken inom familjen. Det sägs att den yngsta blir pilot, den mellersta Statsminister och den äldsta i syskonskaran, hen blir rektor. Jag har alltid tänkt att jag vill komma längre än så. Inte f-n tänker jag låta min syster hamna före mig i rampljuset (vilket hon iof redan har lyckats med genom att genomgå en tonårsperiod. Något som jag underligt nog tycks ha hoppas över helt och hållet). Jag måste uppåt. Jag har inga planer, men min ambitionsnivå är högre än stjärnorna på himlen. Och jag har ett press på mig att nå långt. Min far har i princip förbjudit mig att studera vidare i Sverige eftersom utbildningarna håller för låg standard internationellt sett. Är man bland de bästa i Sverige är man kanske bara en mittimellan ute i vida världen. För att räknas utanför portarna får man inte vara annat än bäst. Huruvida det stämmer till 100% kan jag inte svara på men det ligger nog någonting i det ändå. Jag ska räknas. Räknas med. Spela roll.