Louise med E

Nu var det länge sedan jag skrivit någonting i den här lilla rutan. Det har kanske inte funnit så hemskt mycket att skriva. Just nu är hela mitt liv ganska stillstående. Jag väntar på att komma iväg till Irland. Ansträngar mig (åtminstone en del) för att klara av det där förbannade körkortet så snart som möjligt. Nästa vecka har jag teoriprov... Failing is not an option. Precis som för uppkörningen om ett par veckor. Jag har en enda chans, det måste gå.

Förutom en hudinfektion håller jag mig någorlunda frisk. Just den här veckan drar jag ner tapet och spacklar Tracys nya etta ute i Spånga. Trots att jag håller på att bli allvarligt miljöskadad - kan knappt gå upp för en asfalterad väg utan att se framför mig hur den kan spacklas och bli jämn - är det trevligt med lite annat sällskap och att komma ur huset. Klaustrofobiskt är bara förnamnet. En ska inte vara hemma för mycket, speciellt inte när ens mor är hemmagående/-jobbande. Oftast helt ok, men ibland blir det jobbigt. Skönt att komma hemifrån :).

Irland börjar, lyckligtvis, kännas lite närmare. Snackade med min framtida hyresvärdinna för ett par timmar sedan. Jag kommer få betala €85 i veckan, vilket ju inte är helt gratis, men samtidigt är det ju vad en får betala där borta. För bra läge, bra sällskap (ja, vi känner ju varann redan :)) och en bostad i allmänhet. Det är svårt att gå något billigare hur en än gör. Så jag är glad, och ser verkligen fram emot att bara kunna åka. Tills dess knarkar jag scouting i kopiösa mängder, pluggar körkort och hobbyläser lite italienska. gah.

Då var sommarens danmarkbesök avklarat också. Fyra dagar nere hos min mormor i St. Heddinge tillsammans med mamma och yngsta systern. Tur att det inte var längre. Det är alltid lite ansträngande att besöka min mormor. Hon är gammal, 85 år gammal nu och är en av de mest pessimistiska personerna jag känner. Om det finns något som helst negativt att tillägga kan man lita på att hon kommer med det. Tyvärr... Hon älskar ju att vi kommer och vill innerst inne inget ont, men har bara så svårt att visa det ibland. Hennes sätt att vara så nedlåtande överför vad andra åstadkommer, hennes naturligt negativa inställning till allt, allt, ALLT! Jag är tillräckligt gammal och har tillräckligt mycket självkänsla numera för att inte ta allt hon säger så hårt, och att säga ifrån när det helt enkelt blir för mycket. Samtidigt känner jag en sådan oerhörd skuld för att jag känner som jag gör. Jag älskar ju henne. Och jag vet att hon älskar mig - hon hittar saker i källaren som hon aldrig använt som jag får till mitt nya hem, praktiska saker: skålar och brickor och en rolig flasköppnare som varit morfars. Det är så jävla svårt att veta hur en ska känna ibland. Och så fruktansvärt sorligt. Det är ju ändå värst för henne själv att hon har en sådan inställning. Hon sårar många som inte känner henne ordentligt. Hon har inte så många vänner (fast det är nog ganska vanligt i den åldern... gamla människor har det ju med att dö). Men tänk om hon någon gång kunde tänka utanför sin egen värld. Tänk om hon tackade ja till att komma upp till Stockholm och fira jul med sin dotters familj istället för att genast säga nej med enda ursäkt att hon trivs bäst hemma. Tänk om... fast så kan en ju alltid säga. Jag önskar bara att det vore annorlunda. För innerst inne vill hon oss så väl. Innerst inne är hon en fantastisk människa... tänk om hon bara förstått att kommunicera sådant innan det blev försent.