Sing for Choi!
Ja. För de som inte känner mig så väl kanske jag bör introducera följande lite. Sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka har jag blivit en inbiten beundrare av den italienska sångerskan Laura Pausini. Hon vann som artonåring i 1993 nykomlingsklassen i San Remo-festivalen och har sedan dess släppt en massa album och spelat över hela världen (ja, även Sverige). Hursomhelst... YouTube måste vara det underbaraste som finns. Hittade det här klippet från det allra första framförandet av "La Solitudine"....
Lite kul att jämföra med dagens version (försök att inte bry er om Lara Fabian... jag har lite svårt för hennes röst och överdrivna uttryck. Tur att Laura Pausini sjunger majoriteten av sången):
Lite kul att jämföra med dagens version (försök att inte bry er om Lara Fabian... jag har lite svårt för hennes röst och överdrivna uttryck. Tur att Laura Pausini sjunger majoriteten av sången):
Dagens Citat
"Är det där Ebbas pappa?"
- Femåriga grannen Rebecka ser den vackra (*host*) Fredrik Reinfeldt-pin som (bland andra) pryder min väska (hon + tvillingbror har gått på dagis tillsammans med Reinfeldts yngsta dotter). Småbarnsperspektivet kan vara ganska roligt ibland... och ge perspektiv.
- Femåriga grannen Rebecka ser den vackra (*host*) Fredrik Reinfeldt-pin som (bland andra) pryder min väska (hon + tvillingbror har gått på dagis tillsammans med Reinfeldts yngsta dotter). Småbarnsperspektivet kan vara ganska roligt ibland... och ge perspektiv.
Dagens Nyheter (ÄNTLIGEN!!!)
- Allians för Sverige segrade i valet. De ledde hela tiden, men det var i den närmaste oroväckande jämt under perioder. Ett mandat som skiljde när det saknades (ungefär, tror jag?) tusen valdistrikt. Men det gick... Och numera så bor det faktiskt en statsminister ett par kvarter bort. Som jag har sjungit för. Just den tanken lär det ju ta ett tag att vänja sig vid. :D.
- Just nu storstädas rummet mitt för fullt. Hade ett par ton papper som jag slängde - känns inte som om jag kommer att ha någon mer användning för de franska fyll-i-luckanstencilerna jag ägde ett par hundra av.
- Min kära scoutavdelning, Sleiper, håller på att bli überseriös. Lite väl überseriös kanske... själv tycket jag faktiskt det är lite roligt att de fortfarande envisas med att ropa "UTTERN!" precis i slutet av avdelningsropet. Lite för att hedra NäsbyPark... Tror faktiskt inte ens det har att göra med att Uttern var min patrull under de två och ett halvt åren jag var aktiv patrullscout i NäsbyPark. Men jag tycker faktiskt att det är lite roligt, även om jag numera är den enda ledaren på avdelningen som var med under tiden som Skogsluffarna och Sleipner körde gemensamt.
- Jag saknar sången. Och kören. Att sjunga ordentligt, inte bara när jag städar. Har satt igång med skrivandet igen efter ett par års paus, men jag vill helst vara ensam i huset när jag sitter vid pianot och det är ju inte så ofta som huset är tomt numera.
- Jag vill iväg. Jag vill iväg. Jag vill iväg. What's new?
Enpartistaten...?
(Och jag som aldrig trott att jag skulle börja skriva en massa om politik...). Det känns som mitt politikintresse håller på att bli mättad. Eller åtminstone mitt valdebattsbehov. Jag sitter här och tittar på SVT:s valduell, den allra allra sista. Det känns som om jag har hört det mesta förut, från alla parter. Åtminstone delar av den. Just skolfrågor har jag lyckats missa i de flesta andra debatter, och utrikespolitik har inte heller tagits upp särskilt mycket. Spännande :).
Frågan är hur pass mycket det egentligen ger att titta på alla dessa valdebatter när det enda jag gör är att bli irriterad. Inte så mycket på vänsterpartiet, vars politik jag finner helt uppåt väggarna, men på socialdemokraterna. Eller Göran Persson för att vara exakt. Det är inte socialdemokraternas politik i sig som jag har så stora problem med (eller ja, delar av deras politk är inte helt ovettiga åtminstone), utan hela deras inställning till politiken och Sverige. Göran Persson beter sig inte bara som en Arrogant Landsfader, han beter sig som om han ägde Sverige. Den stora bristen i svensk demokrati ligger i det faktum att det de senaste 70 åren varit ett parti, med mycket få och korta avbrott, som styrt Sverige. Inför "hotet" av ett maktskifte kommer det fram så tydligt att en nästan blir illamående. Sossarna anser sig ha monopol på makten, de är de enda som är kapabla att styra Sverige. I ett vanligt, mer hälsosamt demokratiskt samhälle är det maktskifte ibland. Folk tröttnar efter ett tag på en viss politik - jag menar, förändring krävs ju för att få ett vitalt samhälle där folk bryr sig om politiken - då röstar de på ett annat alternativ. I Sverige har den utvecklingen mer eller mindre stått still. Det har blivit för enkelt att hota med högerspöket. I nästan 70 år har de regerat oavbrutet. Det fungerade de första par decennierna, men sedan dess har det gått lite mer upp och ner. Det vore så nyttigt med lite ombyte ibland.... NU! På Timbros www.enpartistaten.se finns det en massa intressant läsning.
Min elvaåriga syster undrade just hur det kan komma sig att ett parti som haft makten så länge sitter och säger att det är så mycket de vill göra nu. Varför har de inte gjort det när de har haft makten? Ja du... den frågan är det många som ställer sig.
Usch, kan inte Göran Persson sluta verka så självgod och arrogant. Han får mig att vilja kräkas ibland. Socialdemokraterna kommer må bra av att få en ny partiledare. Snart hoppas jag, för deras egen skull. För allas skull kanske... Nu är debatten åtminstone över. Dags för något mindre politiskt tror jag.
Frågan är hur pass mycket det egentligen ger att titta på alla dessa valdebatter när det enda jag gör är att bli irriterad. Inte så mycket på vänsterpartiet, vars politik jag finner helt uppåt väggarna, men på socialdemokraterna. Eller Göran Persson för att vara exakt. Det är inte socialdemokraternas politik i sig som jag har så stora problem med (eller ja, delar av deras politk är inte helt ovettiga åtminstone), utan hela deras inställning till politiken och Sverige. Göran Persson beter sig inte bara som en Arrogant Landsfader, han beter sig som om han ägde Sverige. Den stora bristen i svensk demokrati ligger i det faktum att det de senaste 70 åren varit ett parti, med mycket få och korta avbrott, som styrt Sverige. Inför "hotet" av ett maktskifte kommer det fram så tydligt att en nästan blir illamående. Sossarna anser sig ha monopol på makten, de är de enda som är kapabla att styra Sverige. I ett vanligt, mer hälsosamt demokratiskt samhälle är det maktskifte ibland. Folk tröttnar efter ett tag på en viss politik - jag menar, förändring krävs ju för att få ett vitalt samhälle där folk bryr sig om politiken - då röstar de på ett annat alternativ. I Sverige har den utvecklingen mer eller mindre stått still. Det har blivit för enkelt att hota med högerspöket. I nästan 70 år har de regerat oavbrutet. Det fungerade de första par decennierna, men sedan dess har det gått lite mer upp och ner. Det vore så nyttigt med lite ombyte ibland.... NU! På Timbros www.enpartistaten.se finns det en massa intressant läsning.
Min elvaåriga syster undrade just hur det kan komma sig att ett parti som haft makten så länge sitter och säger att det är så mycket de vill göra nu. Varför har de inte gjort det när de har haft makten? Ja du... den frågan är det många som ställer sig.
Usch, kan inte Göran Persson sluta verka så självgod och arrogant. Han får mig att vilja kräkas ibland. Socialdemokraterna kommer må bra av att få en ny partiledare. Snart hoppas jag, för deras egen skull. För allas skull kanske... Nu är debatten åtminstone över. Dags för något mindre politiskt tror jag.
En (kanske, förhoppningsvis blivande ) statminister, han bor i staden...?
Vad mycket spännande saker en kan lära sig av en partiledarutfrågning. Satt hela kvällen och kollade på nämnda partiledarutfrågning och en massa j-a reklam i TV4. Det mesta var faktiskt riktigt bra... damn att jag inte får rösta i riksdagsvalet! (fast det vet ju inte alla partier som skickar ut en massa färggranna papper till mig om varför de är bäst). Kommenterade när de visade inforutan för Reinfeldt - "Bor i villa i Täby utanför Stockholm... på x-vägen i Näsbypark", varpå mamma lägger till husnummer och lite trevlig fakta om själva huset... Visar sig att vi också tittade på samma hus när vi skulle flytta hit från Irland för ungefär åtta år sedan, men mina föräldrar tyckte att det var för mörkt och "undangömt" ("vilket de nog trivs med eftersom de är såpass offentliga personer"). Däremot hade det mycket bättre samlingsytor än huset vi bor i nu. Jahapp, då kunde man lägga till den informationen till annan viktig fakta om familjen: yngsta dottern står (stod?) precis ovanför barnen jag hämtar i dagisnamnavkryssningslistan, hon sjunger dessutom i kör hos min gamla sånglärare (vilket fått till följd att självaste partiledaren har hört mig sjunga Summertime, då jag var soloist på köravslutningen. Det är nog det bästa framförandet av den låten jag gjort) och är väldigt söt. Dessutom läser Fredrik Reinfeldt Aftonbladet (eller var det Expressen. Minnet sviker...) och säger tack om en håller upp dörren på Pressbyrån i centrum.
Så var det alltså med den saken. Men jag tyckte att det var en bra utfrågning i sin helhet, även om de ständiga reklamavbrotten var något störande. Tyckte att Maud Olofsson klarade sig riktigt bra. Hon är kvicktänkt och påläst och framförallt övertygad. Hoppas verkligen på Alliansseger, men vågar definitivt inte tro på det. Ännu... Det är nu eller aldrig på något sätt. Och det behövsverkligen . Nu.
Så var det alltså med den saken. Men jag tyckte att det var en bra utfrågning i sin helhet, även om de ständiga reklamavbrotten var något störande. Tyckte att Maud Olofsson klarade sig riktigt bra. Hon är kvicktänkt och påläst och framförallt övertygad. Hoppas verkligen på Alliansseger, men vågar definitivt inte tro på det. Ännu... Det är nu eller aldrig på något sätt. Och det behövsverkligen . Nu.
Five for silver...
[Skrev det här igår, men pga lite datorstrul lyckades jag inte publicera det.]
... six for gold, seven for a secret never to be told.
Idag har det gått fem år. Fem år sedan världen började förändras mer drastiskt än någonsin förr. Fem år under vilka krigen i Irak och Afghanistan, självmordsbombningar, och ett konstant terroristhot inte endast blivit verklighet, men vardag. Jag kommer knappt ihåg hur det var förut - hur det var att gå igenom säkerhetskontrollerna på flygplatsen utan att behöva oroa sig för att något i ens baggage skulle klassas som skarpt föremål, hur det var när nyhetsinslagen inte alltid innehöll antalet dödsoffer för dagens självmordsattack i Mellanöstern... Hur var det att inte känna en oro för det vi så ständigt blir påminda om - det kan hända mig. Närsomhelst.
Som för så många andra är 11 september 2001 en dag jag sent kommer att glömma. Det var en tisdag bland så många andra. Början på terminen, fortfarande fanns den en aning sommar kvar i luften. Jag hade precis kommit hem från skolan och vi skulla dricka te i vardagsrummet, både mamma och systrar, såsom vi gjorde på den tiden. Pappa var i Köpenhamn och jobbade. Han skulle flyga iväg till London nästa dag för att vara med på lanseringen av en bok som han medverkat i på något sätt. Klockan var runt fyra på eftermiddagen då han ringde hem och sade åt oss att tända för tv:n - två flygplane hade flugit in i World Trade Center i New York. På CNN såg vi det södra tornet kollapsa. Live. Jag var tvungen att gå till biblioteket och lämna tillbaka några böcker innan det stängde vid femtiden. Det var så underligt; utanför var allt precis som vanligt, medan världen höll på att förändras. Därhemma hade jag fortfarande läxor som väntade på mig. Jag skulle skriva en uppsats till engelskan om "Mitt stora intresse". Allt mitt pianospelande, sjungande, scouting och tennis verkade så banalt. De få meningar jag plitade ihop ströks snabbt igen. Till slut bestämde jag mig för att skriva om någonting lite mer ovanligt, där jag kunde få utlopp att skriva om det som kändes viktigast just då. Jag skrev om mitt intresse för lärandet; speciellt historia och nutida händelser ("current evemts") och hur de berrörde oss. När jag tittar på uppsatsen idag inser jag hur dålig den var rent stilistiskt sett. Det är ju alltid skönt att se att en utvecklats lite :).
Kvällen kom och eftersom det var en tisdag var det som vanligt scoutmöte med Skogsluffarna i Näsbypark (jag hade just påbörjat min sista termin i NP Scoutkår, vilket jag inte visste helt då, men ändå kanske hade en liten föraning om. Men det är en annan historia). Eller helt vanligt var den förstås inte, föräldrarmöte på patrullscouterna hör inte till det vanligaste. Jag kommer aldrig att glömma det första jag sa när jag pratade med mina jämnåriga om det som hänt på andra sidan Atlanten. Jag sa att jag kunde förstå kaparna. Jag var tretton år gammal och trots min intellektualitet och mitt intresse för "nutida händelser" var jag ändå ganska oförstående och skyddad mot den stora, elaka världen där utanför (eller ja, mer eller mindre iaf). Jag hade knappt någonsin hört talas om Afghanistan, för att inte nämna Al Qaeda och Usama Bin Ladin. Ord som terrorist och kapare fanns inte i mitt ordförråd. Allt jag förstod var att de här desperata människorna var så desperata att få Amerika att lyssna på vad de hade att säga att de tog till så desperata åtgärder. Det var så jag uppfattade det... och jag påstod att jag förstod. Det gick nog många år innan jag verkligen förstod vad det var som hände, innan de tusentals människor som dog blev riktigt människor, lika levande som du och jag. Jag har fortfarande svårt att förstå. Ibland tillåter jag det inte ens att sjunka in. Det händer alldeles för mycket hemskt i världen. Det är underligt att tänka på att medan så många liv slogs i spillror satt vi och lyssnade på Annas berättelse om hur hennes mamma köpt bubbelplast till hennes första hajk, att använda som liggunderlag till hennes poppande patrullkamraters stora förtjusning. Det var en rolig historia, och det tycker jag fortfarande, men ändå? Vardagligheten blev så tydlig.
CNN stod på hela kvällen och halva natten. Mamma oroade sig över att pappa skulle flyga till England dagen därpå. Min världsbild förändrades. Jag kan nog säkert säga att Elfte September blev min vändpunkt. Jag började så sakta komma ut ur min trygga naïva världsbubbla (den som min femtonåriga syster till stor del lever kvar i...) och påbörjade på något sätt processen som det innebär att bli vuxen i världen.
Sedan kanske många tycker att det sätta alldeles för mycket fokus på 9/11, men det går ändå inte att förneka. Idag för exakt fem år sedan blev det plågsamt uppenbart hur sårbart allt vi är och strävar efter är. Och för vissa blev livet aldrig sig likt igen.
One down, two to go...
Klarade av teoriprovet idag med marginal, om än liten. 57 rätt av 65. Kunde varit värre.... Vilken lättnad!! Jag har äntligen kommit ett steg på vägen mot det där förbaskade körkortet. Nu är det alltså bara halkkörning och uppkörning kvar. Och byte av körlärare. Sedan kan jag flytta. Äntligen!