Louise med E

Ibland undrar man verkligen över världen. Eller säg så här - ibland, eller t.o.m. ganska ofta undrar jag över världen. jag ska försöka låta bli att generalisera för en gångs skull. Just nu undrar jag till exempel hur Laila Freivalds överhuvudtaget någonsin kunnat bli utrikesminister. Hon är ju knappast dum, tvärtom ganska smart och väldigt intellektuell, men social kompetens är inget den kvinnan har begåvats med. Tyvärr. Visst är det synd att hon utsetts till syndabock när det egentligen är fler som borde ta sitt ansvar (typ han där som suger på sina glasögon, Persson var det väl?) men det är ändå hon, som chef för UD som har det yttersta ansvaret. Vad hon gjorde eller inte gjorde de dagarna kan jag knappast uttala mig om. Jag har ingen egen erfarenhet och egentligen ingen åsikt, annat än den som förmedlats av andra. Däremot kan jag få tycka att det var utomordentligt dumt gjort att kritisera resebyråerna (Dagens DN) istället för att bemöta den växande kritiken. Vad resebyråerna gjorde eller inte gjorde kan jag inte heller uttala mig om, men att de, för många, blev de som stod upp och gjorde sitt bästa är ett faktum, vare sig de gjorde de eller inte. Att sedan förneka att hon någonsin sagt det (Lite senare i Dagens DN) gör inte direkt saken bättre. Det vore bäst för alla om hon bara avgick och grävde ner sig på något universitet där vi slapp se henne.

Å andra sidan har jag svårt för alla de som håller på och har en massa åsikter om vad Sverige/Resebolagen/Regeringen gjorde/inte gjorde i Thailand efter tsunamin. Mest de som försvarar Regeringens agerande, men även de som kritiserar alla bara för kritikens skull. De enda jag verkligen lyssnar på är de som upplevde det. De som var där... de som mist någon. Ramlade över en blogg för ett par dagar sedan där en tjej i min egen ålder skriver om sitt liv och sin kamp för att gå vidare efter att ha förlorat sin syster Paulina, lika gammal som min lillasyster Katrine, i tsunamin. Den outhärdliga sorgen... Man får lite perspektiv, och åtminstone ett tag efteråt tänker man lite extra på att vara glad åt livet. Det var 225,000 människor som dog i tsunamin. Och så ohyggligt många fler som överlevde, som var tvungna att leva vidare efter att ha förlorat allt som varit tryggt i livet. Så många levnadsöden som raderades från framtidens karta. Det sägs att livet är orättvist. Men döden är ännu mer orättvis.