Vägen jag färdas den bär bort, aldrig tillbaka
Men ibland önskar jag, ibland önskar jag så innerligt att jag faktiskt hörde hemma någonstans. Att det alltid skulle finnas en trygg plats att återvända till, var vägen än bär.
Følelsen af at være rodløs, hvor gerne jeg end vil kan jeg ikke rigtig sætte mig ind i den så rodfæstet som jeg er. Det er så svært at forstå umuligheden i at blive et sted man trives og lade det være hjemme, at finde et sted at slå rod hvis man ikke har fået det givet. Selv er jeg ikke bange for at rejse ud, det er blot spændende for jeg ved at jeg vil vende hjem igen. Jeg forstår at ensomheden følger af rodløsheden, men midlet mod den kender jeg desværre ikke hvor gerne jeg end ville hjælpe.
suddenly I feel all alone... and yet not... there's someone else who shares my feelings, if it be just for a year and not all eternity in my case, but still...
Jag åkte till USA när jag var 18 för att aldrig återvända, trodde jag då. Sen hände en eller annan grej och till slut hamnade jag i Näsbypark för att stanna (tror jag nu).
Jag har kommit på en sak och det är att man är aldrig rotlös. Rötterna har man med sig oavsett var man är i världen, och där man är, där hör man också hemma. Den trygga platsen finns inom en, den bär man alltid med sig, men det kan ta en stund att hitta dit.
Jag hoppas att din resa blir fin och att du hittar det du letar efter.