Bra böcker
Det är så skönt att äntligen ha lite tid över att läsa igen. Det senaste halvåret har jag knappt läst något som inte har haft med skolan att göra... och det har inte varit så mycket det heller. Den senaste veckan har jag dock kunnat kryssa av tre av böckerna på min att läsa-lista. Samtidigt har jag (åter-) upptäckt varför jag brukar avstå från mina älskade fantastivärldar när det finns en massa saker jag absolut måste göra. Jag är inte en sådan person som kan läsa ett par sidor i en bok varje kväll. När jag väl är inne i en berättelse, lever jag i den världen på ett sätt som ibland nästan skrämmer mig. Enligt den käre Freud är eskapism en försvarsmekanism. Jag har bara aldrig förstått vad det är jag försöker fly ifrån. Min verklighet är inte så hemsk den heller, egentligen. Jag vill bara dit, in i berättelsen, leva där, bo där, bort från mitt eget mundana (finns ett sådant ord?) verklighet.
Sedan ett år och fem dagar tillbaka har jag fört läsdagbok över alla böcker jag har läst, vilket har varit allt från Bortom en vid ocean; en bok med bilder från uppsättningen av Kristina från Duvemåla, Patrulledaren Pricken och Ekorrpatrullen; en gammal moraliserande, om än underhållande flickscouthandbok, och Monica Alis Brick Lane (som jag ska skriva analys/kritik på imorgon). För någon vecka sedan tog jag mig äntligen samman och började läsa Åsne Seierstads Med ryggen mot världen - Serbiska porträtt. Som vanligt med hennes böcker, var den alldeles för kort. Alla hennes böcker - Bokhandlaren i Kabul, Hundra och en dag samt denna senaste, har fascinerat och rört mig på ett alldeles oväntat sätt.
[dålig styckindelning här, jag vet, men det blev bäst så...]
Jag har alltid tyckt om att läsa om just verkligheten såsom andra upplever den: skönlitterät journalistik som någon smart figur kallade det i Svenska B förra året. Just hennes sätt att berätta om andras och sitt egna alldeles vardagliga liv ger ett perspektiv som inga nyhetsreportage i världen kan skapa. Här handlar det inte om medlidande eller ilska. Åsne Seierstad har den sällsynta förmågan att skriva om något enbart ur betraktarens synvinkel. Hon berättar dessa människors historia, eller som i Hundra och en dag, sin egen, verklighet helt utan att fördöma. Känslor är inte förbjudna Rädslan finns, ilskan finns, till och med medlidantdet finns där ibland. Men hon lämnar tolkandet till läsaren. Varför finns det så få författare som ger läsaren ett sådant tillit? Det kanske ska bli mitt mål i livet, inte enbart att bli författare (jag har övergett den där idén om lycka efter ett år av Kosmos), utan att, vilket sannerligen vore en utmaning för mig med mina åsikter och fördomar, att bli en journalistisk författare, som skriver om andra utan att fördöma, som ger sina läsare tillit. En författare som Åsne Seierstad.
Sedan ett år och fem dagar tillbaka har jag fört läsdagbok över alla böcker jag har läst, vilket har varit allt från Bortom en vid ocean; en bok med bilder från uppsättningen av Kristina från Duvemåla, Patrulledaren Pricken och Ekorrpatrullen; en gammal moraliserande, om än underhållande flickscouthandbok, och Monica Alis Brick Lane (som jag ska skriva analys/kritik på imorgon). För någon vecka sedan tog jag mig äntligen samman och började läsa Åsne Seierstads Med ryggen mot världen - Serbiska porträtt. Som vanligt med hennes böcker, var den alldeles för kort. Alla hennes böcker - Bokhandlaren i Kabul, Hundra och en dag samt denna senaste, har fascinerat och rört mig på ett alldeles oväntat sätt.
[dålig styckindelning här, jag vet, men det blev bäst så...]
Jag har alltid tyckt om att läsa om just verkligheten såsom andra upplever den: skönlitterät journalistik som någon smart figur kallade det i Svenska B förra året. Just hennes sätt att berätta om andras och sitt egna alldeles vardagliga liv ger ett perspektiv som inga nyhetsreportage i världen kan skapa. Här handlar det inte om medlidande eller ilska. Åsne Seierstad har den sällsynta förmågan att skriva om något enbart ur betraktarens synvinkel. Hon berättar dessa människors historia, eller som i Hundra och en dag, sin egen, verklighet helt utan att fördöma. Känslor är inte förbjudna Rädslan finns, ilskan finns, till och med medlidantdet finns där ibland. Men hon lämnar tolkandet till läsaren. Varför finns det så få författare som ger läsaren ett sådant tillit? Det kanske ska bli mitt mål i livet, inte enbart att bli författare (jag har övergett den där idén om lycka efter ett år av Kosmos), utan att, vilket sannerligen vore en utmaning för mig med mina åsikter och fördomar, att bli en journalistisk författare, som skriver om andra utan att fördöma, som ger sina läsare tillit. En författare som Åsne Seierstad.
Kommentarer
Trackback