Louise med E

Terminen börjar närma sig sitt slut och det är snart inte mer än ett halvår tills jag tar studenten. Skrämmande? Lite. Spännande? Självklart. Sorgligt? Definitivt! Det låter så konstigt att säga att man glatt skulle bli kvar ännu ett par år på skolan. Sedan den decemberdagen i 1994 som jag började skolan i Mrs. Sloans Senior Infants i Irland har jag älskat skolan. Det känns så overkligt på något sätt att det finns en verklighet bortom nuet. Skola kommer från det grekiska ordet för "fritid" och det finns en logik (ännu ett grekiskt ord) som jag känner igen. Skola är kunskap är intresse är fritid. Jag skulle kunna studera hela mitt liv.

Det är så mycket som jag gärna vill göra. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att jag vill läsa litteratur(historia) och lingvistik och historia kanske om det går att få in, men varthän det bär därefter det må gudarna veta. Om man tittar vad sådana studier leder till för yrke finns det inte många alternativ. Journalist står det i den gula rutan. En dröm jag länge haft men inte vet om jag kommer att satsa på. Journalism är många saker, många saker som är bättre att lämna åt de som har modet. Dessutom utbildas det alldeles för många journalister i förhållandet till antalet jobb. Näst i rutan står det forskare/professor. Även om jag är så akademisk av mig att man kan spy på det vet jag inte. Lämnar alla dörrar på glänt, men det är inget jag redan nu kan satsa på. Och sist står det lärare. Lärare...ja. För åtta år sedan när Mrs. Ahern frågade alla (5) flickor i klassen vad de ville bli när de blev stora, svarade vi alla "lärare". Hon nickade och sa till mig att jag inte skulle spilla mitt liv som lärare, utan jag skulle bli "scientist". När jag träffade henne igen för tre veckor sedan och hon frågade var jag var på väg efter gymnasiet svarade jag som ärligt att jag var Humanist. Mrs. Ahern var förvånad, hon kom fortfarande ihåg att hon tyckt jag skulle bli vetenskapsperson. Men sanningen är det att de personer som främst inspirerat mig här i livet har varit lärare. Jag har sugit åt mig kunskap som en svamp och vissa har kunnat förmedla den, få mig att förstå hela världen omkring mig. Jag tycker om att leda, det är kul. Det är utvecklande. Jag känner mig bekväm i rollen som ansvarig för vad den här gruppen med elever kommer att lära sig idag.

Det finns någon skröna om yrken inom familjen. Det sägs att den yngsta blir pilot, den mellersta Statsminister och den äldsta i syskonskaran, hen blir rektor. Jag har alltid tänkt att jag vill komma längre än så. Inte f-n tänker jag låta min syster hamna före mig i rampljuset (vilket hon iof redan har lyckats med genom att genomgå en tonårsperiod. Något som jag underligt nog tycks ha hoppas över helt och hållet). Jag måste uppåt. Jag har inga planer, men min ambitionsnivå är högre än stjärnorna på himlen. Och jag har ett press på mig att nå långt. Min far har i princip förbjudit mig att studera vidare i Sverige eftersom utbildningarna håller för låg standard internationellt sett. Är man bland de bästa i Sverige är man kanske bara en mittimellan ute i vida världen. För att räknas utanför portarna får man inte vara annat än bäst. Huruvida det stämmer till 100% kan jag inte svara på men det ligger nog någonting i det ändå. Jag ska räknas. Räknas med. Spela roll.