Louise med E

Idag har det gått fem år. Fem år sedan världen började förändras mer drastiskt än någonsin förr. Fem år under vilka krigen i Irak och Afghanistan, självmordsbombningar, och ett konstant terroristhot inte endast blivit verklighet, men vardag. Jag kommer knappt ihåg hur det var förut - hur det var att gå igenom säkerhetskontrollerna på flygplatsen utan att behöva oroa sig för att något i ens baggage skulle klassas som skarpt föremål, hur det var när nyhetsinslagen inte alltid innehöll antalet dödsoffer för dagens självmordsattack i Mellanöstern... Hur var det att inte känna en oro för det vi så ständigt blir påminda om - det kan hända mig. Närsomhelst.

Som för så många andra är 11 september 2001 en dag jag sent kommer att glömma. Det var en tisdag bland så många andra. Början på terminen, fortfarande fanns den en aning sommar kvar i luften. Jag hade precis kommit hem från skolan och vi skulla dricka te i vardagsrummet, både mamma och systrar, såsom vi gjorde på den tiden. Pappa var i Köpenhamn och jobbade. Han skulle flyga iväg till London nästa dag för att vara med på lanseringen av en bok som han medverkat i på något sätt. Klockan var runt fyra på eftermiddagen då han ringde hem och sade åt oss att tända för tv:n - två flygplane hade flugit in i World Trade Center i New York. På CNN såg vi det södra tornet kollapsa. Live. Jag var tvungen att gå till biblioteket och lämna tillbaka några böcker innan det stängde vid femtiden. Det var så underligt; utanför var allt precis som vanligt, medan världen höll på att förändras. Därhemma hade jag fortfarande läxor som väntade på mig. Jag skulle skriva en uppsats till engelskan om "Mitt stora intresse". Allt mitt pianospelande, sjungande, scouting och tennis verkade så banalt. De få meningar jag plitade ihop ströks snabbt igen. Till slut bestämde jag mig för att skriva om någonting lite mer ovanligt, där jag kunde få utlopp att skriva om det som kändes viktigast just då. Jag skrev om mitt intresse för lärandet; speciellt historia och nutida händelser ("current evemts") och hur de berrörde oss. När jag tittar på uppsatsen idag inser jag hur dålig den var rent stilistiskt sett. Det är ju alltid skönt att se att en utvecklats lite :).

Kvällen kom och eftersom det var en tisdag var det som vanligt scoutmöte med Skogsluffarna i Näsbypark (jag hade just påbörjat min sista termin i NP Scoutkår, vilket jag inte visste helt då, men ändå kanske hade en liten föraning om. Men det är en annan historia). Eller helt vanligt var den förstås inte, föräldrarmöte på patrullscouterna hör inte till det vanligaste. Jag kommer aldrig att glömma det första jag sa när jag pratade med mina jämnåriga om det som hänt på andra sidan Atlanten. Jag sa att jag kunde förstå kaparna. Jag var tretton år gammal och trots min intellektualitet och mitt intresse för "nutida händelser" var jag ändå ganska oförstående och skyddad mot den stora, elaka världen där utanför (eller ja, mer eller mindre iaf). Jag hade knappt någonsin hört talas om Afghanistan, för att inte nämna Al Qaeda och Usama Bin Ladin. Ord som terrorist och kapare fanns inte i mitt ordförråd.  Allt jag förstod var att de här desperata människorna var så desperata att få Amerika att lyssna på vad de hade att säga att de tog till så desperata åtgärder. Det var så jag uppfattade det... och jag påstod att jag förstod. Det gick nog många år innan jag verkligen förstod vad det var som hände, innan de tusentals människor som dog blev riktigt människor, lika levande som du och jag. Jag har fortfarande svårt att förstå. Ibland tillåter jag det inte ens att sjunka in. Det händer alldeles för mycket hemskt i världen. Det är underligt att tänka på att medan så många liv slogs i spillror satt vi och lyssnade på Annas berättelse om hur hennes mamma köpt bubbelplast till hennes första hajk, att använda som liggunderlag till hennes poppande patrullkamraters stora förtjusning. Det var en rolig historia, och det tycker jag fortfarande, men ändå? Vardagligheten blev så tydlig.

CNN stod på hela kvällen och halva natten. Mamma oroade sig över att pappa skulle flyga till England dagen därpå. Min världsbild förändrades. Jag kan nog säkert säga att Elfte September blev min vändpunkt. Jag började så sakta komma ut ur min trygga naïva världsbubbla (den som min femtonåriga syster till stor del lever kvar i...) och påbörjade på något sätt processen som det innebär att bli vuxen i världen.

Sedan kanske många tycker att det sätta alldeles för mycket fokus på 9/11, men det går ändå inte att förneka. Idag för exakt fem år sedan blev det plågsamt uppenbart hur sårbart allt vi är och strävar efter är. Och för vissa blev livet aldrig sig likt igen.