Louise med E

Snart flyttar jag. Det finns det många anledningar till, både som handlar om mig som person och sådana som har lite mer med omvärlden att göra... Jag tänkte försöka skriva lite om dem här nån dag i taget för att övertyga mig själv om att det verkligen är ett bra beslut. Och för att försöka förstå att jag faktiskt ska flytta - läskigt! Här kommer i alla fall den första delen, inspirerad av en artikel på det underbara Aftonbladet.se (nädå, vad får dig att tro att jag är ironisk?).

---

Ah, där kom den! Äntligen något som sätter finger på vad det är jag inte gillar med Sverige och den s.k. svenska mentaliteten (disclaimer: det här är inget personligt mot nån jag känner, jag gillar ju er eftersom ni skiljer ut er lite från den gråa massan :P). Det finns en artikel i nätversionen av dagen Aftonblad om 90-åriga Per Godberg som är den enda boende på Riddarholmen. Gulligt. Efter artikeln finns en liten ruta "Plus med att inte ha grannar", och sedan en lista:
 
"Du kan spela musik hur högt du vill.
Du behöver inte bli störd av vilda fester och annat stök.
Grillen nere på gården är alltid tillgänglig.
Du behöver inte låna ut mat bara för att grannen själv glömt att köpa.
Du slipper trängas i trapphuset och småprata en massa strunt med grannar du inte gillar.
Ingen tar din tvättid.
Du slipper äckliga grannsopor i soprummet.
Brevbäraren hittar alltid rätt postlåda. "
(Länk)

OK. Jag förstår vissa av dem där. Jag brukar iofs spela så hög musik som jag vill ändå. Men jag bor i villa än så länge, och tycker inte om när musiken är alldeles för hög ändå. Visst finns det ett par positiva punkter... Det jag stör mig på är hur bra de rankar ensamheten (egentligen menar jag "the solitude" här, det passar mycket bättre, men svenskan tycker uppenbarligen inte om ordet...). Det är jättebra att slippa låna ut mat till grannar! Det är jättebra att slippa behöva kommunicera med sina medmänniskor! Jag hoppas innerligt att den som skrivit det bara är ironisk, men på något sätt så tror jag att hen menar allvar.

Jag förstår att många anser det ansträngande att behöva småprata med grannar eller ha kontakt med dem, speciellt om en inte gillar dem. Jag förstår att ensamheten kan vara skön ibland - jag värderar själv den väldigt högt. Vad jag däremot har svårt för i det här landet är bristen på öppenhet gentemot varandra. Vi (ja, vi. Jag också) är rädda för att lite småprat och kommunikation kan få oss att verka konstiga, att vi - ve och fasa! - skulle göra bort oss. Ofta, inte alltid men ofta, ses det nästan som lite suspekt om en hälsar på en främling på gatan. För många, givetvis på grund av att det är kulturen de känner till bäst men även för att den tysta anonymiteten och bristen på kommunikation passar dem bättre som personer, är det helt naturligt. Och jag säger inte att det är fel... ibland tycker jag också att det är jobbigt att bli tilltalad av en total främling i en affär, men samtidigt hämnar det mig. Jag vill kunna prata med folk på gatan utan att verka galen, full eller amerikansk. Jag trivs helt enkelt bättre med det. Jag vill inte tycka det är jobbigt att hjälpa grannen med lite mat om hen behöver det (med tanke på hur jag just nu är så beroende av andras hjälp för att ta mig vidare i livet). Jag vill inte tycka att det är jobbigt att småprata en stund med grannen.

Det passar helt enkelt inte mig som person att leva i ett land där journalister på fullaste allvar (eller?) rankar boendet utan grannar som underbart eftersom man slipper en massa jobbiga småsaker. Därför åker jag...