Louise med E

Scouter + hantverk är granne med kaos. Eller förresten, det är inte bara granne med kaos, det är kaos. Att lära 16 (eller om de var 13?) skrikande 13-åringar att knyta makraméskärp är inte alltid lika kul. Det är framförallt ganska högljutt. Alla de andra 17 scouterna, som redan hade makraméskärp, fick följa med Magnus in i juniorrummet och göra annan hantverk. Åtminstone till en början var de mycket, mycket lugnare än mitt fina gäng. De skrek och hade sig ganska länge. Väldigt länge till och med. Visserligen var det dumt att inte ha förberett materialet åt alla innnan vi gick igång - trots att vi var två ledare tog den ändå sin lilla tid att klippa upp 2 + 14 meter rep åt alla (ja, det går åt mycket rep när man gör makraméskärp)...

När alla till slut fått sitt rep (den tog slut, trots Magnus nogranna beräkningar) återstod bara alla individuella förklaringar. Vissa är inte så praktiskt lagda kan en säga... Men det ger samtidigt en oerhörd tillfrredställelse när någon som man visat och förklarat och visat och uppmuntrat och förklarat och uppmuntrat ("Nej då, du är inte alls den sämsta scouten på det här!") att de så äntligen fattar det och hinner göra mer än ett halvt bälte på den tiden som är kvar. Eller när de allra stökigaste som sprungit omkring sedan mötets början och bara skrikit, faktiskt sätter sig ner och försöker förstå hur det går till. Håller sig lugna och gör sitt bästa. Det var vissa som jag fick en helt ändrad syn på idag. De gjorde faktiskt någonting! Det finns någonting bra långt därinne bakom den stökiga fasaden.

Så. Ett bråkigt, högljutt och ganska kaosartat möte som ändå gav mig, som person, en tillfredsställelse. Jag har nu lärt ut makramé till en massa scouter. De har lyssnat. Och jag har upptäckt nya sidor hos några av dem. Nästa vecka är det sportlov, och sedan är det hantverk igen. Kaos! :)