Louise med E

Har just avslutat en lång, kritisk utvärdering om vad jag inte tycker om med Historia B-kursen. Ganska mycket alltså. Det är inte så att jag inte tycker om historia, tvärtom, jag älskar ämnet. Jag tycker egentligen det är jätteintressant och -spännande. Egengligen tycker jag om min lärare också. Egentligen... När jag pratade med henne efter lektionen i måndags var hon till exempel väldigt bra (hon sa ju att hon tyckte att min uppsats var "väldigt bra", då kan en ju inte tycka annorlunda). Fast i början av lektionen var hon lika dålig som vanlig. Jag menar, det är inte rätt att komma in två minuter försenad till en lektion och sedan stå och prata party med tre, fyra elever i fem minuter. För att vara ärlig så vill jag helst inte veta vad hon håller på med på helgerna. Hon är min lärare... Dessutom är det lite sorgligt med en 30-nåntingåring som fortfarande tror sig vara i artonårsåldern. Tror till och med att hon har barn, har i alla fall fått för mig det.

Och hon är ju bra. Kan abnormt mycket. Har massor av erfarenhet från undervisning på alla möjliga plan. Är inte så ytlig som hon verkar... Jag får skylla på min klass istället. Eller ska vi säga ett antal elever i min klass? De flesta är helt OK människor. Majoriteten till och med... eller kanske är det hälften.

Dessutom kritiserade jag det faktum att vi inte har någon lärobok. Jag har läst historia på gymnasienivå i snart två år, och har fortfarande ingen lärobok. De trasslar till det varje gång... Istället kopierar de upp häfte efter häfte från andra läroböcker. Ibland förminskar de så mycket att en behöver förstoringsglas för att kunna urskilja bokstäverna. Och historiska kartor som bygger på färg blir ganska meningslösa i svartvitt. För att inte nämna all den skog som måste skövlas varje gång tre häften på sammanlagt 45 papper (alt 90 sidor - ingen dubbelsidig kopiering här inte!) ska delas ut till 60 elever. Hur miljövänligt är det på en skala?

Fast historia är ju roligt... även om kursen mina klass-/kurskamrater inte är det.