Dagens Metronyheter
Södertälje Tingsrätt har konstaterat att det inte är sexuellt ofredande att kalla en flicka för hora, bland annat. Det var ingen kränkning, påstår de. Även om jag anser att de har fel på den punkten har jag svårt att förstå hur saken överhuvudtaget kunde gå till domstol. Händelsen inträffade i skolan, alltå är det något som skolan ska ta upp med de inblandade, med klasserna, kanske till och med föräldrarna. Det som... förvånar , eller snarare oroar mig, är det faktum att det överhuvudtaget anses acceptabelt med ett sådant språk, både i och utanför skolan. När jag gick i trean i Irland var det en kille som pekade F-You åt en annan genom fönstret till klassrummet. Han fick sitta inne hela nästa lunchrast (vilket var ganske hårt eftersom vi endast hade två raster per dag) och skriva 100 gånger att han inte skulle vara dum mot sina kamrater. Dessutom fick han en lapp med sig hem till föräldrarna. Alldeles för hårt och gammalmodigt är det kanske vissa som tycker. Idag är han som pekade finger en av de trevligaste personerna jag känner. Det verkar som om de flesta överhuvudtaget inte bryr sig om vad andra säger till andra, eller vad de själva kallar andra för, idag. Det är sällan jag blivit så arg som när två av mina yngsta patrullscouter ropade "jävla hora" efter några tjejer som hade snöbollskrig och råkade kasta en snöboll nära dem. Jag har sällan haft en sådan lust att slå till dem, försöka banka in lite vett i deras små huvuden (fast så får en nog inte säga)... Var har de lärt sig sånt? Har ingen någonsin sagt att det inte accepterar sånt språk förut?
Nej usch. En borde inte läsa nyheter överhuvudtaget nuförtiden.
Vi diskuterede netop sådant sprogbrug i psykologi i dag. Min lærer var harm og oprørt over at der ikke siges fra over for det, men klassen som sådan var et slående eksempel på tidens opfattelse hvor det virkede som om de slet ikke opfangede problematikken. "Sådan siger man jo", var den udbredte holdning. De tog slet ikke stilling til om det er acceptabelt bare fordi det er på vej til at blive normen frem for undtagelsen. Selv holdt jeg lav profil for jeg ved jo godt at jeg er temmelig konservativ når det gælder acceptabelt sprog (som for eksempel da jeg slet ikke kunne tolerere sprogbruget i vores bog i dansk mens ingen andre syntes at tage notits af det) og orkede ikke lige at gå på tværs af alle andre (måske især fordi det forekom som en generationskløft hvor jeg (endnu en gang) hørte hjemme på den modsatte side af hvad min alder berettiger mig til).
Man siger at de gamle har klaget over ungdommens maltraktering af sproget helt tilbage til de gamle grækere, men at det skulle gøre den nutidige udvikling naturlig og dermed acceptabel har jeg svært ved at se. Et eller andet sted må der vel være en grænse, men hvor langt vil vi ud før vi definerer den?
(Nu når det alligevel var på svensk...)
Jag vet ju att du har ett oerhört, vad ska jag säga, "rent" språk, och hatar allt vad svordomar innebär. Däremot tycker jag att det finns en stor skillnad på att ha ett s.k. "kryddat språk" (som ju jag har) och att regelbundet använda ord som är direkt nedsättande mot andra. Jag tror att en är tvungen att acceptera vissa fasoner och "nymodigheter" i språket. Det utvecklas konstant: ord som vi knappt tänker över när vi använder dem, var otänkbara även i informella sammanhang för bara 50 år sedan.
Men även om språket utvecklas och det forna "fula språket" börjar bli alltmer accepterat anser jag också att det finns en gräns. Och den går där språkbruket i sig avser att förolämpa en annan människa, med ord som har väldigt laddad och negativ innebörd.
Godt ord igen, jeg kan ikke være mere enig.
Hvis bare vi også kunne få alle de andre til at se lyset...
Ja hvorfor er der så få som har forstået at VI har ret? Det er en dum verden (eller så er det bare menneskene som er dumme?) =D.