Louise med E

Det är konstigt vad mycket man kan beröras av en fantasihistoria. Ett verklighetskorn som sätter sig fast, likt sand mellan tårna på sommaren; alldeles omöjligt att få bort när man ska gå och sova fyller det halva sängen med sand. Jag har teleporterats bort till min indre drömvärld, världen där orden och känslorna finns. Poetiskt, eller hur? Det är verkligen så det känns. Det finns ingen genre av scenkonst/film som berör mig så mycket som musikalen gör. Jag minns när jag såg "Blood Brothers" för första gången, Tibbleskolans uppsättning. Jag blev alldeles trollbunden. Sedan dess har jag sett en hel del, ett antal ganska dåliga, en hel del bra. Mina favoriter är nog Evita, Chess (på Svenska), 1956 och så denna, Blanche & Marie. Den gemensamma nämnaren? Starka berättelser om starka kvinnor. Mycket tydlig historisk anknytning. Storslagna melodier. Sorgliga slut. Känslor.

Jag känner igen den här känslan så väl. Så kände jag efter att ha sett Chess för första gången, Evita, och 1956. Det är som om jag vill gråta, men det kan jag inte. Det är inte en sådan känsla. Gråter gör jag bara när det gäller avsked, men då är det också alltid jag gråter. Skönlitteratur, filmer (ja, även överdrivna amerikanska komedier), teate, musikaler, i viss mån även alldeles vanlig popmusik. Och så varje gång jag själv tar ett längre avsked från någon som är mig nära. Den där ögonblickskänslan av total övergivenhet, att jag är helt ensam i världen. Freud skulle säkert kunnat hitta någon anledning till det någonstans i Id, men ibland kan en ju undra hur det kan komma sig att just jag har en sådan enorm separationsångest (t.o.m. gamla, oanvändbara saker har jag svårt att göra mig av med).

Blanche & Marie tilltalar mig på ett sätt som nästan inga musikaler gjort. Kanske är det för att jag ser den just nu. Har börjat intressera mig mer och mer för kvinnohistoria på sistone, och den här är ett perfekt exempel. Här finns historien om hur kvinnor betraktades, hela faderullan kring hysterian som man verkligen trodde på! Här blir Marie Curie avvisad från en plats i Vetenskapsakademin, trots att hon är den enda där som fått ett Nobelpris. Två gånger till och med. Hennes privatliv sprids ut över medierna. Hon åker till England, hon blir indragen i kampen för kvinnlig rösträtt. "Varje kvinna är en sufragett" sjunger de. Det kanske är så. Det borde vara så, det borde ha varit så. Det är egentligen alldeles för sällan som jag tänker på hur bra vi har det idag. Det är inte ens ett sekel sedan kvinnor verkligen var Det Andra Könet. Det spelade ingen roll hur begåvade de var, vad de upptäckte, vad de kunde. Tillräckligt mänskliga för att kunna få ett sådant ansvar som rösträtt var de i varje fall då inte! I skolan när vi haft diskussioner om jämställdhet snäser de flesta, av tjejerna också, åt ordet feminism. De tycker  att hela idéen verkar absurd men glömmer alldeles bort att de aldrig hade kunnat sitta där idag om det inte vore för modiga feminister (även om de kämpade långt innan order uppfanns). Mina möjligheter är deras förtjänst.

Och det kanske är därför musikalen berör mig så djupt. Förutom den fantastiska musiken, skådespeleriet, berättelsen. Just berättelsen är så viktig. Det är min historia, vår historia. Den är viktig. Den måste förvaltas, den måste kommas ihåg, den måste berättas igen och igen och igen. Det är vår skyldighet.

Vi får aldrig glömma.