Louise med E

Och så var jag hemma igen. Fem intensiva dagar på Gilwell har satt sina spår och nu sitter jag här och försöker inte somna med huvudet ner i tangentbordet. Gudskelov för te och choklad; socker och te-in (visst heter det så?) gör ganska mycket åt piggheten så jag är faktiskt inte alls lika trött nu som när jag kom hem för fem timmar sedan. Jag har fortfarande inte packat upp. Det kanske får bli imorgon, eller i övermorgon eller kanske i februari. Mina föräldrar är hos några kompisar och äter, så jag och mina systrar är nästan ensamma. Charlotte har två killkompisar som kom förbi lite oväntat och Katrine har jag just nattat med den vanliga "godnattsangen". Charlotte med kompisar låter lite för mycket. Julgranen ser lite trött och blek ut. Livet går sin gilla gång och allting är sig likt...

E-kursen var riktigt, riktigt kul. Det är lite tomt att komma tillbaka igen efter att ha umgåtts så intensivt med så många i nästan en vecka. Även om jag knappast kan anses vara världens mest sociala människa trivs jag bland människor, speciellt såna som jag har en del gemensamt med... som typ scouting. Det är en betydligt högre andel av de som jag träffar genom scouting som jag trivs tillsammans med, än t.ex. de som jag träffar i skolan. Gemensamt intresse, javisst, men jag tror ändå att det är en viss form för människor som blir -  och framförallt fortsätter att vara scout högre upp i åldrarna. Och scouting är viktigt för många. Jag tror aldrig jag har märkt det så tydligt som de senaste par dagarna. Så många, speciellt tjejer, vars liv kretsar kring scouting. I skolan är de töntiga och barnsliga för att de inte sminkar sig och hänger med i de rätta trenderna. Under utvärderingen i förrgår kväll kom det upp att några intressanta synspunkter. Ett par av dem ansåg bl.a. att smink borde vara förbjudet på scouterna. Det hörde inte hemma där ansåg de, och kom samtidigt fram till att det var synd om dem som alltid sminkade sig och kände sig tvungen att göra så eftersom de antagligen tyckte att de var fula utan. Visst, resonemanget var lite klent på sina ställen men det ligger ändå någonting i det de säger, även om jag inte håller med. De här tjejerna är duktiga, pratar en del, är ofta extremt insiktsfulla för sin ålder. I skolan är det oftast de som får dra lasset när det gäller grupparbeten och så, de skriver bra på proven men pratar inte så mycket på lektionerna. Jag ser mig själv sitta där precis likadant. Det är på scouterna de har sin arena. Där respekteras de för vad de kan och ur de är som personer. Där finns det andra ideal, ideal som de kan leva upp till. När någon från deras "skolmiljö" då plötsligt dyker upp på deras område blir de misstänksamma, nästan lite rädda. De ser ett hot. Nu överdriver jag lite, men jag är ganska säker på att det är så det ser ut, om än det är omedvetet. Scouting behövs.

Själv hade jag också väldigt roligt. Visserligen kan man tycka att det är det är lite överdrivet när kurschefen pratar om den speciella stämningen och hur man "upplever scouting på riktigt" på Gilwell, men det ligger ändå lite sanning i det. Man går in i en helt annan värld. Veckodagar och datum försvinner och blir till Dag 0, 1, 2, 3, 4, och 5. Jag hade bestämt för mig att det var lördag och upptäckte faktiskt inte förrän jag kom hem att det inte alls var lördag, utan fredag. Det känns som jag varit borta i en halv evighet, inte en vecka. Dagarna har visserligen varit långa (mellan 18 och 20 timmar för att vara exakt) men det är underligt. Samtidigt så känns Gilwell så långt borta igen. Tiden är ett underligt ting...

Men nu tänker jag faktiskt gå och lägga mig. Jag sov ungefär fyra timmar inatt och städade/jobbade (/slöade lite)  i sju timmar innan vi begav oss hemåt genom det gråfrusna landskapet. Återkommer alldeles säkert med fler reflektioner mm om min vecka på Gilwell. Hur framtiden än blir hoppas jag kunna komma tillbaka nästa år igen, precis som jag bestämde mig för för fem år sedan. Förhoppningsvis går det inte lika lång tid till nästa gång...