Louise med E

Jag måste vara galen. Som om det inte vore tillræckligt med Window to my World och Serenzipity har jag nu æven børjat en blogg på svenska. Istællet før att faktiskt ta och skaffa mig ett liv skriver jag om det istællet. Sedan ær jag alldeles før besatt av att skaffa mig ett så kallat liv. Jag lever ju redan, vad mer kan man begæra?

Snart måste jag åka tillbaka till skolan igen. Jag ska marknadsførs mitt andra hem som det perfekta alternativet før blivande VRG-snobbar. Førstår inte varfør jag gør det egentligen... Jag brukar ha svårt før ungefær 70% av eleverna per årskull och då kænner jag mig ændå relativt tolerant mot många. Tjejer i nian har en dålig vana av att vara ganska hemska, åtminstone de som føljer Djursholmsnormen. Varfør måste de væxa upp då tidigt? Jag ser barn, før det ær det de ær - barn, komma trippande genom snøn i sina høgklackade vinterstøvlar, de svarta jeansen sittandes stramt om de tændstickstunna benen, en stor Fjællrævenjacka (s.k. Michelingubbejacka) och en liten handvæska till skolbøckerna. Ingen møssa, inga vantar, ingen halsduk, ingen egentlig sjælvsækerhet under den kaxiga och hårdsminkade ytan. Vart tog de vægen? Just nu ær jag lærarassistent i engelska før en klass med sjuor. Flickorna ær ganska så små, en del ær beskedna andra inte. Ingen ær øverdrivet kaxig eller moderætt. De ær sig sjælva, såsom barn ær innan de kommer i tonåren. Några av killarna försöker vara coola och vuxna men misslyckas så totalt att det blir larvigt. ibland vill man inget hellre än att säga till dem, men de skulle nog inte ta åt sig i alla fall.

Sådant är livet.